Ondskan som kan växa överallt

Det här spelet gestaltar vardagens ondska. Vardagen i krigshärjade länder. Våldet som blir normaliserat av gruppens eller nationens intressen.

Fikret Cesmeli och Danjin Malinovic spelar alla roller i "Pappa, make och krigsförbrytare".

Fikret Cesmeli och Danjin Malinovic spelar alla roller i "Pappa, make och krigsförbrytare".

Foto: Sören Vilks

Recension2020-02-26 11:05
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Teater

"Pappa, make och krigsförbrytare" av Danjin Malinovic. 

Regi:  Michael Cocke. 

Musik: Fikret Cesmeli. 

Medverkande: Danjin Malinovic, Fikret Cesmeli. 

Riksteatern Linköping, Saga 25/2

Idén är enkel men krävande att genomföra. Danjin Malinovic söker förstå hur en vanlig människa kan bli en krigsförbrytare, ett monster. Han träffar en sådan, och ställer frågor.

Utgångspunkten är kriget i forna Jugoslavien. Ett inbördeskrig med fruktansvärda övergrepp mot civilbefolkning. Malinovic lämnade området som barn men har relationer till det. Han utgår från sig själv.

Krigsförbrytartribunalen i Haag har undersökt och dömt personer efter kriget. Här finns fakta. Rättegångsprotokoll och förhör. Men det speciella med denna historia är mötet med den dömde förbrytaren. 

Samtalen har skett på plats och över internet. Det går att märka en tilltagande spänning och ångest i denna process. Hur Malinovic blir påverkad och samtidigt frustrerad över mannens acceptans av sitt eget handlande. Bristen på uppriktig ånger och detaljer som han undanhåller.

Han förblir anonym. Det viktiga är inte att veta vem han är. Vi lär ändå känna honom, kommer nära, genom berättelser om hur han levt, känt och tänkt. I en slutscen talar han direkt till publiken. Det blir väldigt starkt.

Hela föreställningen blir ett slags avslöjande, redovisande berättande. Det är både den anonyme mannens bekännelser och Malinovics egna redogörelse till publiken men också hela mänsklighetens brister och brott. 

Ondskan som kan växa under dåliga omständigheter. För att ge perspektiv och förståelse refereras det till andra övergrepp och personer under andra världskriget. Det blir bekräftelse på det som vi egentligen redan vet. En annan referens kunde varit Shakespeares Macbeth, där maktvåldet går över styr. Inget nytt under solen.

En svårighet i utförandet är att scenens två skådespelare skiftar roller snabbt och ofta. Det kan vara svårt att hänga med. Malinovic spelar sig själv och mannen han intervjuar. Fikret Cesmeli är flexibel och skicklig i att förmedla övriga gestalter och småroller.

Han är också musiker och framför turkiska kärlekssånger med stränginstrumentet saz. Musiken blir en viktig kontrast, en vila från det obehagliga. Malinovic sjunger också ett par känsloladdade, vackra sånger på sitt hemspråk. Det fördjupar och berör.

Karta: Sagateatern