Teater
”Bygdens söner” av Anders Duus med Peter Jansson.
Regi: Sara Giese.
Centrumbiografen, Skänninge 3/3. Spelas på flera platser i Östergötland under våren.
Det ska sägas direkt: övriga 16 småorter i Östergötland som får ta del av denna enmansföreställning har något att se fram emot.
Peter Jansson, som spelar alla fem rollerna, har sagt att detta är ett drömprojekt. Flitigt turnerande med Riksteatern (som också är medarrangör för den här satsningen) har gett honom inblick i sådant som kulturliv på landet, där envisa eldsjälar jobbar ideellt. Dessutom är han uppvuxen på landet, i Västergötland.
Manusförfattaren Anders Duus har åstadkommit en känslig och stark dramakomedi om livet i en typisk småort någonstans i Sverige. De fem rollfigurerna, alla alltså gestaltade av Peter Jansson, är människor man verkligen kommer nära; inte helt självklart i alla teatersammanhang.
Roger, född 1980 och frånskild varannanveckaspappa, är den som blev kvar i byn som han oavbrutet längtat efter att lämna. Det är han som förestår butiken i byn, den som lever kvar på typisk sparlåga.
I byn, Svenskog, bor också Biggan, Birgitta, som förr ägde butiken men nu är det lokala kulturlivets likaledes typiska eldsjäl, och hennes fumlige men tvärsäkre man, Staffan.
Till byn kommer också Beata, fotograf och konstnär från storstan, som aningslöst förförs av skönheten vid den sjö hon fått veta heter Vackertjärn – men alla i byn vet att den av kända skäl heter Myggsjön.
Och så återvänder Patrik, till sin mors dödsbo. Han har beslutat sig för att flytta hem, också han från storstan och en framgångsrik karriär.
Långsamt uppdagas ett trauma mellan den kvarstannade Roger och den bortflugne men nu återkomne Patrik. En gång i tiden var de så nära som två vänner kan bli, sammantvinnade av en dramatisk händelse i barndomen.
Pjäsen ska väl kallas dramakomedi och som sådan har den en ovanligt väl fungerande avvägning mellan äktsvenskt vardagsdrama, som jag tror det kan te sig i en typisk by som kämpar på, och samma vardags inneboende absurditeter och komik. Lite som ”Macken” med Roy och Roger, men med djup, om man så vill.
Man sitter rätt hänförd inför både texten och Peter Janssons gestaltande av alla rollerna. Inte bara för att det sker i ett rasande tempo, utan mest för att de människor han ger röst åt verkligen berör. Skratta får man också. Och le. Av medkänsla.