Nils Landgrens överjordiska toner fyllde Crusellhallen

Blåsarsymfonikerna blåste själva vind i sina segel. Och inför en ädelmusikant av Nils Landgrens kaliber kan man inte bli annat än glad!

Nils Landgren spelade "överjordiska toner" på sin kännetecknande röda trombon under blåsmusikfestivalens invigningskonsert.

Nils Landgren spelade "överjordiska toner" på sin kännetecknande röda trombon under blåsmusikfestivalens invigningskonsert.

Foto: Jasmine Hübinette

Recension2022-09-17 10:40
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Konsert

Blåsmusikfestivalen

Östgöta Blåsarsymfoniker med trombonisten Nils Landgren, dirigent Sofia Winiarski

Crusellhallen 16/9

Den fullsatta Crusellhallen blev mottagare av inte mindre än tre uruppföranden, alla hörvärda. Först ut var Benjamin Staerns ”Rainbow”, sex synergiskt tänkta satser, byggda kring olika färger – blåsarmässigt, dynamiskt och kontrastrikt.

undefined
Crusellhallen var närmast fullsatt under invigningskonserten.

I lyssnarvänliga ”Three fancies” av Torstein Aagaard-Nilsen hade orkestern stor nytta av Winiarskis tydliga ledning. En publik ser bara dirigentens rygg, ändå framgick hennes karisma även till salongen. 

undefined
Nils Landgren spelade "överjordiska toner" på sin kännetecknande röda trombon under blåsmusikfestivalens invigningskonsert.

Bart Picqueur har tillägnat solisten Nils Landgren sin ”Kong concerto”, här fick den sin skandinaviska premiär. Den började och slutade med dova och försiktiga klanger, däremellan lite bluesiga riff, konventionell popharmonik, improvisatoriskt solospel och en del humor.

undefined
Dirigenten Sofia Winiarskis karisma fyllde Crusellhallen.

Medleyt på Chick Coreas låtar lät överraskande bra! Möjligen – och orättvist – oroade jag mig för något tungfotat, men i stället segelflög Blåsarsymfonikerna på uppvindarna och tog Örjan Fahlströms ytterst läckra arrangemang tillvara på bästa sätt.

undefined
Blåsarsymfonikerna under Sofia Winiarski tydliga ledning.

Efter paus väntade huvudsakligen lättsammare och småskaligare ”låtar”. Men också Bernsteins tre stycken från ”On the town”: högkaratig musik, full av liv. Men ”Att angöra en brygga” var kvällens allra vackraste: orkesterns känsliga hantering av den ömsinta melodin tillsammans med den överjordiska tonen i Landgrens röda trombon – jag rös av välbehag!