Låt en studentorkester klämma i med trombon, piano och trumpet. Krydda med elektrogenre. Skvätt på med en röst som bär och brister i sin intensitet på så sätt att tankarna går till soulen, bluesen och Janis Joplin. Tänk samtidigt hundranittionio procent spel- och sångglädje. Där ja. Då har du Miss Li och hennes band. Och då har du lite en bild av vad Linköpingspubliken bjöds på under lördagskvällen.
Miss Li(nda Karlsson) blandar musikstilar på ett sätt som i slutändan bara blir personligt. Hon överöser varje ton med sin röst – rispig, uttrycksfull och ibland pressad till det yttersta. Och hon rör sig på ett sätt som om hon vill fånga in varje rytm och varje del av lokalen. Texterna är oftare mörka än ljusa, men det finns någon form av lycka i hur musiken framförs. Publiken bjuds på ett maratonlopp av sångerna från senaste skivan ”A woman’s guide to survival”, följt av några tidiga låtar från Miss Lis tolvåriga karriär. Genomgående är det egenskrivet och typiskt stänker det av känslor. Utvecklingen har gått från det mer kabarébetonade till det mer elektroniska, men de tydliga kännetecknen i Miss Lis musicerande kämpar sig kvar oaktat när sånger skrivits och huruvida de är upptempo eller mer avskalade.
Rösten orkar inte riktigt hela tiden denna kväll. Miss Lis sångteknik pressar stämbanden till heshet och ibland långt bortom den. Men känslan är nerv och närvaro och att vilja göra och ge allt för sin publik. Och det gör hon. Och det blir sådär intensivt, känslodrypande och samtidigt livsbejakande som i varje bokstav och stavelse utgör Miss Li.