Tage Erlander i slutet av 1950-talet.
Böcker
Johan Holmström
“Mellanstadiet”
Ekström & Garay
Vi reser tillbaka till Tage Erlanders Sverige där allting bara blir bättre och bättre dag för dag. Visst, i princip alla svenskar vänder fortfarande på slantarna och lever enkelt, men om framtiden är man viss. De lever inte på lån utan kan fortfarande arbeta hårt och lägga undan, barnen läser serien “Spara och Slösa” i Sparbankens ungdomstidning “Lyckoslanten”, konsumtionskulturen har inte slagit igenom och alla har det ungefär likadant. I skolan kan de något bättre avlönade tjänstemännens söner skiljas från de andra därför att de klär sig i skjorta och kavaj och där hemma har de fina Märklintåg, sådana som arbetarpojkarna inte har råd med.
Ett Märklintåg.
Så ser det åtminstone ut i det tidiga 1960-talets Åbylund där Linköpingsförfattaren Johan Holmströms nya bok “Mellanstadiet” i huvudsak utspelar sig. Det nybyggda bostadsområdet ligger i vad som då var utkanten av staden och här bor vanligt, enkelt folk i hyresrätter. Skäggetorp finns inte ännu och fjärran är ens tanken på gängskjutningar eller att den lilla stabila demokratin ska kunna skakas av att våldsamma muslimer utan någon som helst respekt för lag och grundläggande politiska friheter.
De nya höghusen i Åbylund 1960. Här utspelar sig Johan Holmströms nya bok "Mellanstadiet".
Vy över nybyggda Åbylund 1960.
Barnen fostras i bibliskt grundad moral av kristendomsläraren och alla samlades kring samma seder, flit, medmänsklighet och laglydnad. För det tidiga 60-talets Sverige är ett extremt homogent samhälle, alla äter till och med samma mat, kalops eller fisk som de själva har metat i friskt vatten och förstås ärtsoppa på torsdagar. I Åbylund vet barnen att kamraterna kommer att få exakt samma rätt till middag och i skolbespisningen serveras risgrynsgröt med saftsås på lördagar, som då ännu är skoldagar.
Saab-fabriken 1956.
Det ruskigaste man kan råka ut för i den ännu ej förvuxna småstaden är berusade och grälsjuka soldater på väg hem från krogen. Sverige är i efterdyningarna av andra världskriget och mitt i kalla kriget något av ett jättelikt militärindustriellt komplex, inte minst är Linköping ordnat på det viset. Universitetet är inte på plats, men högskolan är under uppbyggnad och vid garnisonen är hela tre regementen förlagda och så finns Saab förstås. Var och varannan familjeförsörjare är eller har varit militär, en betydande del av de manliga lärarna i skolan är gamla officerare. Det präglar också samtalen vid middagsbordet, nog vet man att det kommer bli bättre, men är också säker på att ryssen för eller senare anfaller, att kriget kommer att komma.
Det är tidigt 1950-tal och Linköpingsborna samlas på Saabs flygfält för att se de nya stridsflygen i luften.
Disciplinen och våldet letar sig också som ett gift in i hemmen. Vår tioårige huvudperson (författaren själv?), som precis har börjat första året på mellanstadiet, är bekymrad över sin “fyrkantige” vän Karl, vars hopkrupna mamma lever i skuggan av den militäriske pappan, en officer som agar sonen genom att slå honom blodig med en värja. Ett moraliskt dilemma, hur kan man hjälpa en vän i en sådan situation? Kanske är det bara lättast att dra sig undan och hoppas på att vännen ska försvinna ur ens liv?
Saabs industriområde på 1950-talet.
Annars är den kloka och belästa flickan Birgitta Lundgren som är vår huvudpersons stora intresse. Han är först övertygad om att hans liv mist all mening därför att han inte kommer att få henne. Men hur ska hon veta att han förälskat sig i henne om han inte visar det? Brådmoget tar han mod till sig och går fram till Birgitta när hon står med sitt tjejgäng och frågar rätt ut om hon vill följa med på bio. Hon tackar ja förstås, men hur ska han lyckas lura med sig henne förbi biografvärden på Mohriska för att se David Leans nya epos “Lawrence av Arabien”, den barnförbjudna filmen alla talar om.
Biografen Mohriska och danspalatsen Lorry.
Peter O'Toole spelar Lawrence av Arabien i David Leans klassiska film med samma namn från 1962.
Den trendiga Birgitta ska bilda en Beatlesklubb med sina vänner. Själv kan han med sina tio minuters-lektioner i engelska inte uttala gruppens namn och har han knappt hört “Love Me Do” eller “Please Please Me”. Alldeles nyss stod ju striden mellan Elvis Presley och Tommy Steele, men nu är amerikanerna och raggarnas flottiga “våg i barret” snart historia och allt nytt och spännande kommer från England. Han lyckas övertala sin mamma om att låta håret växa ner över öronen som Paul McCartney och blir förstås flickornas favorit.
Sommaren 1959, Saabarbetare cyklar hem för att ta sina tre veckors lagstadgade industrisemester.
Samtidigt oroar hans sig till skillnad från alla andra för framtiden. Han diskutera livets stora och svåra frågor med den rastvaktande “Filosofen”, en pipbolmande lärare i filosofi och klassiska språk som delar hans djupa funderingar om ödet och Gud och om vad som gör en en till god människa. För förändringens bris har tilltagit, det märks inte minst på Birgitta som likt de andra flickorna inte vill bli som sin mamma och vara hemmafru när hon blir vuxen. Själv är han tveksam till att allt det där verkligen bra, vad spelar de för roll om kvinnorna går ut i yrkeslivet om arbetena ändå kommer att automatiseras och utföras av robotar inom någon generation? Och allt tjat om utbyggd barnomsorg handlar ju uppenbart bara om att förvara ungarna om dagarna så de vuxna slipper dem?
Sommaren 1959, Saabarbetare cyklar hem för att ta sina tre veckors lagstadgade industrisemester.
Linköping och Sverige är inte heller nog, där ute lockar världen, den som det inte ens i trångsynta Corren går att läsa så mycket om. Hur kan det komma sig att människor lever så radikalt annorlunda på andra platser på jorden? Är det verkligen säkert att kristendomsfrökens bestämda svar är så självklara eller kan livet gestaltas på ett annat vis? “Vildarna” fascinerar honom och Birgitta och de funderar på att företa sig en expedition till Borneo.
Mycket visar sig också inte heller vara som man tror, när han väl träffar på en Londonbo i Linköping är denne kolsvart, inte alls en typisk engelsk aristokrat med monokel och tweedkostym från något flådigt lantgods. Men varför beskriver då uppslagsboken “negrer” som korta, när de i själva verket kan var stora och långa?
Johan Holmströms nya roman "Mellanstadiet" ges ut av Ekström & Garay,
På ett förtjusande tänkvärt och roligt vis fångar Johan Holmström en svunnen tid och visar subtilt på de konflikter och krockar som ger dynamik som gör att saker och ting förändras. Ibland blir det något långdraget och historien hade med fördel kunnat “tajtats” till, men tioåringens möte med livet, kärleken, döden och Gud är väl gestaltat och läsglädjen infinner sig i en högst levande historielektion. Till och med vi som inte var födda när Beatles släppte sina första singlar eller ens sett en biopremiär med en film så bra som ”Lawrence av Arabien” blir nostalgiska, även om somligt förstås har blivit bättre sedan dess.