Skänninge under 1800-talet. Gunnar Nirstedt är aktuell med romanen “Elefantupploppet i Skänninge år 1806”.
Det är nådens år 1806 och Jean-Baptiste Gautier (urfadern till den franska cirkusdynastin med samma namn) från Avignon, en preussare trots sitt franskklingande namn, är på väg med sitt extraordinära menageri till Östgötaslätten och lilla Skänninge, där man fortfarande firar katolska Olofsmäss med en stor marknad (Skänninge marken) varje år. Han ska visa upp sina exotiska rariteter, “skogsmänniskan” Matilda, en så kallad orangutang från Sumatra, och framför allt Tristram, en jättelik elefant från Ceylon, den första som över huvud taget förts till Sverige.
Men väl på plats visas elefanten bara upp i Rådhusets övre våning och för alldeles för höga priser. Det är bara den lokala noblessen som har råd att se den (existerar ens en sådan monstruös tingest i Guds Skapelse? Rymde verkligen Noaks ark en sådan best?) och det väcker de vanliga Skänningebornas vrede och ett våldsamt upplopp bryter ut mot överheten i staden.
Gunnar Nirstedts nya roman “Elefantupploppet i Skänninge år 1806” är en slags litterär dokumentär skildring av en historisk händelse, mest byggd på anekdoter och domstolsprotokoll, som inte bara skakade Skänninge och Östergötland utan också hela Sverige. Det färgar också hans språk som på ett lättsamt vis genljuder av den äldre svenskans skönhet och för det moderna örat är lite “högtidliga” och “konstlade”, men det ger också berättandet en underhållande effekt och en känsla av autenticitet.
Precis som i Nirstedts debutroman “Valborgsmässoafton på Nytorps gärde” intresserar han sig för den enskilda platsens omvandling och vad det gör med dem som bor där. Med närmast historisk-sociologisk skärpa avtecknar Nirstedt de processer i tiden som leder fram till det dramatiska skeendet.
Människorna i den lilla “provinshålan” Skänninge blickar tillbaka på fornstora dar, till medeltiden då den tyska Hansans handelsmän bevistade orten, en rik stad med både kloster och hospital, särskild omnämnd av den egne sonen Olaus Magnus i "Historia om de nordiska folken" (1555). Men så etablerar sig Birgittasystrarna (dessa “gudnådeliga små nunnor” som hyllade Kristian Tyrann under hans Eriksgata (efter blodbadet i Stockholm!) vid Vätterns strand och “de fördömda kälkborgarna och dårhushjonen i Wadstena” börjar suga livet ur Skänninge.
Skänninge omkring år 1700, ur Erik Dahlbergs "Svecia Antiqua et Hodierna".
Nirstedt upprättar ett rikt persongalleri av lokala historiska karaktärer, borgmästare, präster, hantverkare, bönder och lagmän, men rör sig också bland gestalter vid tiden, både i Sverige och ute i Europa. Vi får veta en hel del om det övriga Östergötland i början av 1800-talet också, i synnerhet Linköping och Norrköping, där den senare staden nyligen skakats av upplopp när brännvinet blivit för dyrt. Med det pågående Napoleonkriget som fond och de stora förändringarna i Europa där den gamla tidens ordning under det kommande seklet kommer att bytas ut mot det nya ger också ett sammanhang för den folkliga vreden i lilla Skänninge.
Elefanten Tristram blir en symbol för det ännu okända som väntar i framtiden, det karnevaliska i den medeltida marknaden får åter fritt spelrum och för en tid kastas makten och ordningen på ända vid en då en hierarkisk och magisk dåtid är på väg att övergå till en demokratisk och vetenskapsdominerad framtid.