Gertrud Hellbrand har skrivit "Röd hibiskus", som är en ny spännande deckare.
Böcker
Gertrud Hellbrand
"Röd hibiskus"
Harper Collins
Deckargenren lider av ett oförtjänt dåligt rykte. Det är en konsekvens av den felaktiga uppfattningen att det skulle vara enkelt att skriva deckare. Bokförlagens brevlådor svämmar över av kassa deckarmanus skrivna av personer som kanske inte ens är intresserade av litteratur.
Konsten att skriva deckare är det långt ifrån alla som behärskar. En bra deckare kräver en författare som kan handskas med många trådar och samtidigt se till att läsaren kan hålla reda på allt. Det kräver att man kan portionera ut tillräckligt mycket information för att läsaren ska kunna lösa brottet – utan att intrigen blir förutsägbar. Man måste skriva logiskt och samtidigt spännande.
Gertrud Hellbrand behärskar denna balansgång. Man kan bara föreställa sig hur många post it-lappar som suttit uppklistrade i arbetsrummet för att alla bitar i hennes senaste deckare "Röd hibiskus" ska falla på plats.
"Röd hibiskus" är den tredje delen i "Östgötasviten", en fristående fortsättning på "Dragoner" (2021) och "Svinskytten" (2022). När romanen tar sin början har polisen Sanja blivit beordrad att ta tjänstledigt för att vila upp sig efter en olycka – en order hon inte har för avsikt att följa. Istället bestämmer hon sig för att ägna dagarna åt att reda ut sitt förflutna. Hennes pappa Darko har i elva års tid varit misstänkt för mordet på Sanjas mamma. Sedan dess har ingen sett till honom. Vad har egentligen hänt? Var håller han hus nu? Samtidigt handskas kollegorna på polisstationen med ett annat försvinnande. Det rör sig om en familj i Hedsbro som spårlöst försvunnit från sitt hem. Är det någon som vill dem illa?
"Röd hibiskus" är en bladvändare, för att använda ett slitet uttryck. Jag sitter på helspänn medan Hellbrand leder vägen genom en Östgötaslätt prunkande i högsommarvärmen. Hennes miljöbeskrivningar lyckas fånga det trötta och oroliga sommarlandskapet – ständigt växlande mellan hetta och skyfall, lugnet och stormen.
Det finns en tendens bland recensenter att tillskriva deckare andra förtjänster än vad de egentligen har. Det är ett försök att uppvärdera genren, recensera deckarna på ett vis som är bättre lämpat för “finlitteraturen”. Correns och NT:s kulturchef Erik Jersenius skriver exempelvis att "Svinskytten" egentligen handlar om identitet och migration.
På liknande sätt kan man påstå att "Röd hibiskus" handlar om familjeband och utforskar de roller människor tar sig an i en familjekonstellation. Men det är inte rättvist.
Visst, intrigen kretsar kring dessa teman, men det finns många romaner i den “finlitterära” genren som utforskar detta på ett mer träffsäkert och originellt sätt. Tyvärr misslyckas "Röd hibiskus" med de psykologiska nyanserna, och karaktärsbeskrivningar lutar i flera fall mot klichébilder. Polisen är arbetsnarkoman och har svårt att släppa någon inpå livet, brottslingar kör skåpbil och gangsters har emaljögon. Här finns skumma typer som ser ut och beter sig just som skumma typer. Det är synd, eftersom romanen i övrigt vittnar om att Hellbrand inte lider brist på fantasi.
Men, är det fortfarande en bra deckare? Ja.
För, ett mer rättvist sätt att beskriva "Röd hibiskus" på är att uppriktigt konstatera att romanen, till skillnad från mycket annat är genuint spännande. Och det måste väl ändå ses som det bästa betyget för en deckare?