Angelika Ann Kammerer ”De osynliga”, akrylmålning. De fattiga, flyktingar och tiggare.
Konst
Föreställningar
Elva konstnärer
Konstlab
Galleri Magnifik Linköping
Utställningen pågår till 24 april
Gemensamt har de en ettårig vidareutbildning vid Konstlab Lunnevad. En utbildning som skett både digitalt och via seminarier. De kommer från olika delar av landet.
Begreppet konstlab kan möjligen vara inspirerad av den verksamhet som fanns på 1990-talet i en liten lokal tillhörande konsthögskolan i Stockholm. Nu behöver konstnärer inte vara beroende av storstaden utan kan bo och utbilda sig geografiskt fritt.
På Galleri Magnifik kan vi se ett urval av deras arbeten. Här finns målningar, grafik, foto, glas, skulptur. Intryck, uttryck och kvalitet blir naturligt varierande. Originalitet och välgjort utförande är det som lockar mest.
De flesta arbetar föreställande och berättande, andra mer abstrakt eller subtilt. Som konstrast och mest iögonfallande är Angelika Ann Kammerers två collagemålningar och färgrika spelskulptur. Hennes bildvärld berättar om flyktningar, tiggare, taggtråd och passproblem. Alltid aktuell politisk konst. I övrigt har det hittills varit ovanligt med politisk konst i ett flertal år.
”De obehöriga”, akrylmålning av Angelika Ann Kammerer. De som inte har pass vid gränsövergångar i kris- och krigstider.
Mer familjära är Linnea Garlis motiv med lekande barn. Personlig men också mera generellt problematiserande är Eva-Karin Strand Wåtz stilistiskt finslipande målningar med en mansmodell.
Linnea Garli ”Förrådet”, akrylmålning. En viss förväntansfull spänning finns i uttrycket.
Eva-Karin Strand Wåtz ”Tiden väntar inte”, oljemålning. Livet som pågår outgrundligt.
Marina Holmberg har gjort en ganska fin abstrakt målning med organiska färgfält i blått, orange, grönt och linjer som griper in i varandra. Abstrakt, expressivt arbetar Anders Rudin. I den genren rör sig också Linn Klaar Stenberg.
Marina Holmberg ”Collarless”, blandteknik, abstrakt målning.
I gränssnitten mellan abstrakt och konkret andas Assi Molins kondenserade bilder liksom Sophia Pernås foton – mellan det dokumentära och iscensatta. Helt konkret är Tina Liljegrens svartvita bilder som i komposition påminner om Olle Baertlings konst.
Något helt annat representerar Nanni Johanna Söderbergs mångfaldiga, munblåsta glas. De verkar vara ett slags pågående undersökningar av både materians och medvetandets dunkla djup. Lite för mycket färg.
Det är mycket att ta in visuellt och betydelsemässigt brottas med i denna utställning. Blandade verkshöjder som sagt. En del riktigt välformulerat, annat mera i vardande. Men som projekt klart intresseväckande. Magnifik visar alltså något helt annat än de sedvanliga Lunnevadutställningarna. Och utbildningens grundidé är betydelsefull och värd all respekt.