"Vintergatans skapels", målning av Jacopo Tintoretto från 1575.
Böcker
Mons Kallentoft
“Grissly”
Forum
Herkules är den av antikens många hjältar som starkast lever med oss i dag. Alldeles nyligen träffade jag på en sexårig grabb som var namne med stordådsmannen och han visade sig också mycket riktigt vara tämligen stark och modig. Det finns en obruten fascination för Herkules, både medeltidens och renässansens människor älskade hjälten och gav honom en kristen respektive humanistisk lyster.
Herkules kom till världen genom att guden Zeus/Jupiter lurade till sig sex av en kvinna. På så vis fick han en dubbel natur, Herkules är både gudomlig och mänsklig, på samma gång jordiskt timlig och himmelskt evig. Gudamänniskan är ett återkommande mytiskt motiv under antiken och hellenismen, för oss i dag mest förknippad med den kristna berättelsen om Jesus Kristus.
Det blir inte lätt för Herkules, hans faders hustru Hera/Juno är så förkrossad över makens otrohet att hon på olika vis försöker döda oäktingen. Inte olikt det forna Egyptens arketypiske gudason Horus och Bibelns Moses eller Jesus, hålls Herkules gömd under sin barndom för att ens kunna överleva. Hans egenart ger sig ändå tillkänna, exempelvis skapas Vintergatan när han biter av bröstvårtan på en av sina adoptivmödrar och mjölken sprutar ut över himlavalvet och som vuxen slår han i raseri ihjäl både sin hustru och sina barn.
Herkules räddar Alkestis från dödsriket. Målning av Paul Cézanne från 1867.
Antikens författare var inte sena med att påvisa att Herkules utöver sin styrka och sitt mod drivs ett övernaturligt vansinne som avslöjar att han inte endast är människa utan också gud. Även om Herkules dyrkades både i antikens Grekland och i romarriket, var hans gudomliga status omtvistad och på sina håll vägrade man erkänna honom som gud på grund av hans mänsklighet.
"Herkules död", målning av Francisco de Zurbarán från 1634.
Herkules brottas med ett lejon. Målning av Pieter Paul Rubens.
För oss i dag är Herkules förknippad med att han utför tolv stordåd och flera av dem går ut på att han lyckas fånga olika bestar och odjur, att han på olika vis betvingar naturen. Det är just den sidan av myten som Mons Kallentoft utgått från när han skrivit sina romaner om Zack Herry, en svensk polis som på grund av sitt mod och sin klokhet just beskrivs som “gudalik”.
Mons Kallentofts "Grissly".
I den nya romanen “Grissly” är han jakt på en seriemördare som under samma namn tar livet av influerare i en rasande takt. Kallentoft använder det nu väl nötta greppet att av och till låta oss få Grisslys perspektiv och tankar, vi ska på så vis försöka förstå mördarens raseri och hat mot dem som lever genom och av det förytligande Instagram.
Grissly är förstås en av de vilda bestar som Zack Herry ska betvinga och associationen med den antika mytologin passar särskilt väl när Kallentoft utforskar vår tids kluvna verklighet mellan de sociala mediernas hyperverklighet och den faktiska tillvaro vi befinner oss i.
Influerarnas yta är en glättig lek med bild och illusioner som samtidigt får följder i den fysiska tillvaron. Kroppsaktivistens “tjockisideal” är inte ett uttryck för frigörande från kroppsnormen utan ett romantiserande av en osund livsstil. Fitnessmodellen idealiserade kropp kräver hela tiden förändringar för att fortsätta vara intressant, inte bara i form av fysisk definition utan också diverse ingrepp för att skulptera “perfektion”.
Ljungsbrosonen Mons Kallentoft är aktuell med den nya deckaren "Grissly".
Här ringar Kallentoft in en intressant parallell mellan vår och antikens värld. Både greker och romare var fixerade vid tanken på att det fanns en högre verklighet som var ideal och riktigare än den vi lever i, men att vi kunde se alltings mening och perfektion också i det ofullständiga. I vår tid har medialiseringen, i synnerhet genom de nya sociala medierna, gjort oss alla till aktörer i en “högre” digital öververklighet där alla idéer och ideal tycks kunna realiseras.
Zack Herrys psykologi är tunt tecknad likt alla andra karaktärer i romanen, men han är också människa och gud och förenar i sin karaktär både den kalla dödliga världen och den eviga fiktiva och ideala digitala tillvaro vi alla ständigt flyr till.
I Kallentofts korthuggna och hårdkokta stil finner vi ingen stor deckarkonst jämfört med mästarna. Han frammanar inte det djupt mänskliga vi finner i James Ellroys brutalt cyniska berättelser och svartsynt genomskådande samhällsanalyser, inte heller den sanna medmänsklighet vi möter hos Maj Sjöwall och Per Wahlöö eller Friedrich Glauser.
Svenska deckare skrivs hellre än bra, Kallentofts styrka ligger på det något grumliga idéplanet.