Modernister behöver inte följa senaste modet

Två veteraner har intagit scenen. Freudenthal (f 1938) målar utan att darra och Carl Magnus (f 1943) gör formfasta skulpturer.

Carl Magnus skulpturer och Peter Freudenthals målningar  samspelar gott i galleriet.

Carl Magnus skulpturer och Peter Freudenthals målningar samspelar gott i galleriet.

Foto: Christer Fällman

Recension2021-10-04 11:35
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Konst

Peter Freudenthal & Carl Magnus

Måleri och skulptur

Galleri Sander

Utställningen pågår till 20/10

Konstruktivism och minimalism brukar deras konstnärliga stil benämnas. Raka linjer och fyrkanter om man så vill. De färgstarka målningarna på väggarna och de svala, dämpade mindre skulpturerna på podier konkurrerar inte utan samspråkar välmenande.

Det skulle ju kunna bli lite tråkigt. Men rummet upplevs mättat med energi och riktningar men ändå avstämt med plats för reflektioner. Första gången de ställer ut tillsammans i Linköping och det fungerar alltså utmärkt.

Östgötamålaren Peter Freudenthal har målat samtliga sina verk under coronaperioden. Så de är nya och känns ändå igen i hans stil. Smakfulla, vackra, dekorativa – men ändå med tankeinnehåll, inte sällan med referenser till både natur och judisk kultur.

Carl Magnus var tidigare målare och professor, men mest minns man honom för sina geometriska skulpturer i brons och marmor. Trappformer inte ovanliga. Även han har blivit trogen sin stil.

Båda konstnärerna har sina rötter i tidig modernism. Varken postmodernism eller postcorona har satt några spår i deras konst. Båda trogna sina tidiga ideal alltså. Är det en brist eller tillgång?

Konstnärer är ju ofta barn av sin tid och behöver inte hoppa från tuva till tuva efter tidens vindflöjlar. De fördjupar och förfinar i stället sitt kunnande, vilket man kan se här.