"Varför är hon så arg? Hon var mycket roligare innan." De här två korta meningarna står på ett av försättsbladen till Mia Skäringers nya bok. Sidorna som följer kan ses som ett svar på varifrån den där ilskan faktiskt kommer. Själv menar Skäringer att det är den lilla flickan inom henne som vill att hon går tillbaka och förstår sambanden: "Liten. Tjock. Rolig. Övergreppet. Skammen. Bekräftelsebehovet. Medberoendet. Självskadebeteendet. Ätstörningarna. Bipolariteten. Utredningen. Hjälpen. Vägen hem."
Några av bokens korta texter är hämtade från succéföreställningen "No more fucks to give", andra är sådana som inte fick plats där. Ytterligare några är mörka minnen av barndomens övergrepp och våldtäkter. En högstadiekille föregrep sig på Skäringer då hon bara var sex år gammal. Som 15-åring blir hon våldtagen av den hon trott är en äldre, manlig kompis. I hennes familj finns både alkoholproblem och psykisk ohälsa. Pappan drack, mamman led i tysthet av ångest. Själv tvingas Skäringer medla och vara vuxen då hon borde ha fått vara barn. Men det finns också ljusare minnen, minnen av hur hennes pappa håller henne i handlederna och snurrar henne allt han orkar på gräsmattan med hår som fladdrar i ansiktet. Idylliska minnen som nästan alltid har ett hotande orosmoln svävande någonstans i utkanten av bilden.
Runt bokens korta texter sluter sig också en ramberättelse: bilfärden tillsammans med brodern mot mormoderns dödsbädd på sjukhuset. Någonstans i det Värmland som Mia Skäringer sedan länge har brutit upp från. Ändå är det först där, vid mormoderns dödsbädd, som hon hinner ikapp sig själv. Den hon har flytt från i skådespelarens olika roller, i humorn och i skratten. Det är dags att vara sann mot sig själv.
Skäringer skriver intensivt. Läsningen blir plågsam, stundtals närmast outhärdlig. Både övergrepp och sorger är hudlöst återgivna i boken. Pappan som kör rakt ned i en å efter att ha svimmat vid ratten och drunknar i sin bil. Och hur Skäringer, då hon står på toppen av sin karriär, också mår som allra sämst. Stenhårda påtryckningar från produktionsbolag och producenter. Hennes svårigheter för att säga nej, rädslan för att göra någon besviken. Till sist blir det läkare och psykiatriker som tvingar hennes omgivning att förstå att hon inte kan fortsätta arbeta, att hon genast måste sjukskrivas. Så småningom får hon också veta att hon är bipolär och att hon lider av kroniskt trötthetssyndrom.
Mia Skäringer har skrivit sin berättelse i de små glipor av tid som hon har haft över, på en tiominutersparkering mellan mataffären och skolan, i väntrum och på tåg och flygplan. Det gör inte det hela mindre starkt, koncentrationen som måste ha krävts känns. Språket får ibland en närmast expressionistisk ton. Som då hon beskriver hur hon kommer ikapp sina känslor året då mormodern dör, bredvid henne i sjukhussängen: "Jag fångar dem i min telefon, anteckningar, som svarta fjärilar i en håv."
Skäringer skriver om generationer av kvinnor i släkten. Om gammelmormor, mormor och om modern. Alla dessa kvinnor som har tigit och lidit. Skäringer är själv väl medveten om hur svårt det är att vara förälder, att det är omöjligt att inte göra fel och att det inte går att rädda barnen från allt. Kanske är det också för sina barns skull som hon har valt att till sist ryta ifrån. Det är svårt att inte lyssna på vad hon har att säga.