Erika Lindgren Liljenstolpe och Cecilia Österholm framför det karga norduppländska vemodet med skratt och värme.
Konsert
SvalsjöFolk
Artister: Erika & Cecilia, Ola Bäckström & Per Gudmundson, Triakel
I Svalsjö 26/8
Uppländskorna Erika Lindgren Liljenstolpe (fiol) och Cecilia Österholm (nyckelharpa) framför med värme en intensiv vemodig musik från sina hemtrakter. Framför allt blir det sånger av spelmannen Viksta-Lasse (1897–1983) vars “Djävulspolskan” på en gång trollbinder publiken inför en timme av sorgesamma toner och skratt ur ren spelglädje.
Efter att ha spelat många år tillsammans har deras röster flätats samman till en när de sjunger tonsättningar av Edith Södergrans poesi och en ljuvlig version av Bo Setterlinds “Du är den ende”. Riksspelmannen Erika Lindgren Liljenstolpe bjuder på en prisvinnande polska som hon komponerande endast 13 år gammal och vi får höra Cecilia Österholms sång med den Marcel Carné-osande titeln “Dimmornas kaj” som för oss till en pråm på Seine i Paris en dimmig afton.
Spelmännen Ola Bäckström och Per Gudmundson folkbildar om musiken från Dalarna.
Spelmännen Ola Bäckström och Per Gudmundson har de djupaste rötter i Dalarna och spelar sina egna kompositioner och sådana de traderar, som underbara brudpolskor och musik av Rättviks store spelman Höök Olle (1860–1936). Folkmusik handlar om folkbildning och duon introducerar publiken för den svenska säckpipan. Den var fram till 1800-talet ett givet inslag i svenskt musicerande, men sedan bortglömd innan den återupptäcktes på 1930-talet, trots att den kan ses i gamla kyrkmålningar över hela landet. Ingen vet säkert hur man spelade på den förr, men det ger till möjligheter fascinerade tolkningar av instrumentet som låter helt annorlunda än den världsberömda skotska motsvarigheten.
Det blir inte mycket till rusdrycker under SvalsjöFolk, här äter man spisar man varmkorv och kanelbullar och berusar sig på musiken och dansen.
Festivalstämningen skruvas upp rejält när kvällens sista akt, trion Triakel från Östersund, kliver upp på scenen. Emma Hälderlin (sång, fiol) och Kjell-Erik Eriksson (fiol) är bekanta som folkrockmusiker i Garmarna respektive Hoven Droven, men sedan 23 år tillbaka spelar de minimalistiskt traditionell musik tillsammans med Janne Strömstedt på tramporgel. De har bland annat spelat in visor av sångerskorna Ulrika Lindholm och Thyra Karlsson och gräver sig ner i det jämtländska och hälsingska musikarvet. Det blir skillingtryck, mörka sägner om giftmord, postrån och knivbataljer, drunknande barn och om hur svälten, armodet och döden ständigt flåsade våra förfäder i nacken.
Lustfyllt mörkt blir det när Triakel från Östersund spelar jämtländska skillingtryck.
Vi får också höra sången om samiskan Stor-Stina från Malå som med sina 218 centimeter fördes land och rike runt och visades upp som en jätte av tysken Wolfenstein. Och det svänger och tar sig rent makabra uttryck, som i den medeltida balladen “De två systrarna” där en spelman bygger en harpa av ett kvinnolik eller science fiction-författaren (!) Sam J. Lundwalls “Födelsedagskalaset”, om hur en fest hos bonden i “nordingaland” urartar i ett rent blodbad. Emma Hälderlin är en sagolik sagoberättare som med sin klara ljusa stämma bär allt det nattsvarta.
Den stora folkmusikfestivalen i det så vackert belägna lilla Svalsjö i "det mörkaste Östergötland".
Kvällen avslutas med att musikerna spelar på loftet, nu ska det dansas polskor natten lång och ta mig sjutton om jag inte ser en svanstipp och ett par bockfötter där på det gungande trägolvet bland blöta kängor och sneakers.
När konserterna är över spelar artisterna upp till dans på loftet och de polskor natten lång.
Mer svenskt än så här blir det inte, mitt i det karga vemodet samlas gamla och unga och för varandra i alla tänkbara par och stilar, det traditionella och det queera skeva. Här finns inget uniformerande eller inskränkt, bara ren lust som strömmar ur det djupaste folkdjupet.