Konsert
Hov1
4/5
Bonfire Festival
Linköping 9/9
Vad som följer är en setlista av både gamla och nya låtar – denna turné hade lika gärna kunnat heta ”Hov1 spelar greatest hits” då ingen låt kringgår publiken. "Flickorna i Båstad" inleder och därefter följer klassikern "Mandy Moore" som får de flesta att dansa. Det snackas inte så mycket på scenen, men några av medlemmarna slänger sporadiskt ut ett ”Linköping” som får publiken att vråla.
Det folkkära bandet består av tre sångare: Ludwig Kronstrand, Noel Flike och Dante Lindhe och dessutom producenten Axel Liljefors. Tillsammans smälter sångarna ihop på scen. De avslutar varandras meningar, är varandras hypemans och delar likvärdigt på rampljuset.
Mellansnacket sköter Ludwig Kronstrand som håller det kortfattat. ”Den här handlar om vårat älskade Sverige” säger han innan de sjunger "Blå", en låt de själva anser vara den”Inofficiella EM låten”.
Publiken fortsätter sedan att dansa och sjunga med till "Gråzon" och får dessutom en chans att hämta andan på den följande låtens mer avslappnande tempo. Samtidigt som man hämtar andan får den häftiga grafiken på skärmen en chans att skina. Inför en känslomässig kärleksballad spelas solkyssta semesterklipp som bidrar med en extra smula romantik. Under en annan låt visas ett flertal Meles på den stora skärmen, där vissa av skämten är som skräddarsydda till lojala fans som hängt med genom skandaler och pinsamma intervjuer.
Bland annat poppar Linköpingsikonen Fredrik Strage upp på bild. Kanske som en känga och påminnelse att inte mucka med stockholmare.
Mot slutet av spelningen kliver producenten Axel fram bakom DJ båset, plockar på sig en elgitarr och spelar för det mesta i takt till de avslutande låtarna. "Hon Dansar Vidare I livet" sätter punkt på en spelning som hittills varit underhållande och rolig att kolla på.
Den väl utvalda grafiken och de energisprudlande sångarna får det att kännas som att man är på en ännu större festival. Den sista låtens ljuvliga och storslagna strängar sträcker sig bortom scenen och om man hade blundat i samma ögonblick, hade det känts mer som att man befann sig på ett fullpackat Ullevi än på Stångebrofältet.