Till ett pulserande ljud, liknande hjärtslag, kliver Moto Boy in på scenen. Genombrottslåten Young Love susar ut, Moto Boy greppar sin tvåarmade gitarr. Lokalen klyvs av hans säregna, skarpa stämma. Väggarna vibrerar, taket kröker sig. Ingen har en ton som han, som tränger sig in som nålar under huden.
På grund av detta har han kunnat hålla sig kvar på musikscenen i ett decennium, för hans speciella uttryck. Inte bara musikaliskt utan även scenisk, en androgyn touch som slår ut i röd skinnjacka, röda skor med klack och läppstift. Svensk musik behöver sådana karaktärer.
Konserten är Moto Boys 10-årsjubileum som artist, och turnén kallas just A decade. Nu, som då, har han musikerna Pikko på synth och Titti Åsberg på trummor med sig. Tillsammans skapar de något unikt, det träder fram i låtar som Ride my wild heart och Liebling, där lokalen nästan sprängs. Texterna skälver av smärta, längtan och snärjer in oss. Musiken är inte lätt, den kräver saker av sin lyssnare. Kanske detta gör att skaran framför scenen är ledsamt liten. Men publiken är förstås ändå lyriska. Och Moto Boy lättar upp genom att berätta anekdoter från Norrköping och skämtar om dialekten.
En kort paus, klädombyte, gitarrbyte. I andra delen blir tonen mörkare, farligare. Moto Boy säger att han är hes, och där kommer raspet fram som en extra skön udd. Konserten fortsätter i samma anda, det är andlöst, det är mästerligt. Ingen kan låta blir att beröras av Everybody’s running from something eller Heaven in a heartbeat come. Ljud och ljus spelar tillsammans i en stämningsfull mix, flödar ut över publiken. Sist kommer så den duett han sjön med Nina Persson, Dead for seconds och extranumret blir Always you. Till slut föreslår han att fira 20-årsjubileum med symfoniorkestern. Det skulle möjligen slå kvällens framträdande.