Roman
Julie Otsuka
Simmarna
Övers. Helena Fagertun
Albert Bonniers förlag
I "Simmarna" lyckas amerikanska Julie Otsuka på 175 korta sidor återge två handlingar, samtidigt som hon påvisar människans oförmåga att leva fullt ut och att handla innan allt är för sent. Varför sparar vi våra vackraste skor till festen som aldrig kommer, frågar hon, och varför visar vi inte vår kärlek medan tid är?
Romanens första del skildrar hur en simhall under jord har blivit några människors tillflyktsort undan dåliga ryggar och krossade hjärtan. Där trollar vattnet bort deras defekta kroppar och simtagen för dem över skymningstimmen, den stund då ensamheten är som svårast att uthärda.
Så upptäcks en spricka i bassängen och snart är ryktesspridningen, expertutlåtandena och spekulationerna i gång. Till slut händer det oundvikliga: simhallen stängs. En av de simmare som mister sin trygga plats i jämlikhetens land är pensionären Alice, redan på god väg in i djup demens. Om hennes slutfas på ett äldreboende för minnessvaga handlar resten av boken.
Hemmet dit Alice fraktas bär det glättiga namnet Belavista, men en åttaåring benämner det med dess rätta namn: Dårhuset. Det är en värld där inga ytterkläder längre behövs, där halkfria sockor har ersatt skorna, där tv:n alltid står på överallt och där du måste ha din dörr öppen dygnet runt till rummet som du delar med en främling. Mellan väggarna ekar frågan: varför såg du inte till att leva mer medan tid var?
Julie Otsuka har gjort berättelsen till ett drama om en mor och en dotter. Alices dotter är författare. Hon känner hur hon har krossat sin mors hjärta genom att ignorera henne medan hon skrev. Hur stor del har hon i moderns demens, frågar hon sig. Hon skrev inte till henne, ringde inte, bjöd aldrig in henne till sig.
I dagarna berättade Julie Otsuka i "Lundströms bokradio" att "Simmarna" bygger på biografiskt material. Den handlar om hennes dementa mor och henne själv. Under sin demens berättade modern sitt livs hemligheter. Dit hörde den om hennes förstfödda, en liten flicka som dog strax efter födseln. Om detta lilla barn, aldrig förut nämnt, om moderns allt överskuggande ungdomskärlek, om pappan och om sig själv, skriver Otsuka lågmält, inkännande och med en språklig kraft och enkelhet som bara mästarna behärskar.
