En symfoniorkester med "extra allt".
Konsert
Mahlers trea
Norrköpings Symfoniorkester.
Dirigent: Karl-Heinz Steffens.
Altsolist: Anna Larsson.
Östgöta Kammarkör, Den akademiska damkören Linnéa, Stockholms gosskör.
De Geerhallen 27 april, Crusellhallen 28 april.
Ingen har sedan Beethoven utvecklat den symfoniska formen som Gustav Mahler gjort. Jag tänker både på instrumentationen, breddningen av det musikaliska uttrycket och den starkt känslomässiga laddningen. Själv uttryckte kompositören: ”Min (tredje) symfoni kommer att bli något som världen aldrig tidigare upplevt”. Kanske är detta ett av Mahlers mest utagerande verk.
Först gav Mahler de sex satserna olika titlar, en sorts program där de olika delarna på ett filosofiskt plan skulle visa på en progression, men senare backade han från den idén. Men redan valet av texter (Nietzsche, "Des Knaben Wunderhorn") till solist och kör i två av satserna berättar lite om komponistens bakomliggande tankar.
Jag måste tillstå att den långa inledande satsen på dryga halvtimmen är en utmaning för lyssnaren och inte min favorit. Jag upplevde den som en mosaik, en provkarta på vad man kan hitta på; ett kalejdoskop fyllt av vilda kontraster med högdramatik, tunga sjok av släpande klanger och regelrätta klangfyrverkerier.
Den följande satsen ”Tempo di Menuetto” bjöd på intima och spröda klanger, ibland sprittande och porlande, understundom lekfullt dansande. Anrättningen blev synnerligen delikat. Mahler blev övertalad att framföra denna sats separat innan hela symfonin sjösattes och den blev en verklig hit.
Karl-Heinz Steffens dirigerade.
Den mera komplexa tredje satsen med sin vandring genom oavbrutet varierade instrumentgrupper blev fint sammanhållen av dirigenten. Med trumpetaren Elias Svanbergs fjärrsound utanför scenen skapades en visionär stämning.
Alten Anna Larsson var konsertens solist.
Anna Larsson har en klangfull och uttrycksfull stämma och dramatiserade texten väl. Tillsammans med diskantkörerna som var placerade på sidoläktarna, vilket gav en något sned klangbild, hörde vi både klockklanger och jubel.
Diskantkörena var placerade på sidoläktarna.
Kanske fick jag aftonens största musikupplevelse av finalens stråkar, där de olika stämmorna virkade samman en skir och underbar klangväv i en organiskt svällande musik. Då hade jag gjort resan i Gustav Mahlers filosofiska berättelse.