"Den svarta boken" ger läsaren mardrömmar

Berättelser

Magnus Västerbro

Den svarta boken: Små berättelser om död och förvandling

Albert Bonniers förlag

Med verk som Augustprisade "Svälten" (2018) och "Tyrannens tid" (2021) har Magnus Västerbro etablerat sig som en av våra mest kapabla och läsvänliga populärhistoriska författare. Han har skildrat skeenden och människoöden som har skakat om oss läsare i det tjugoförsta århundradet; krigens fasor, svältens plågor. Höstens bok – hans skönlitterär debut – har brutit sig ut ur de historiska ramarna. Men fasorna finns kvar, och nu låter författaren dem djupna och vidgas än mera, helt intill människans allra äldsta existentiella skräck inför döden och den fruktlösa kampen att fly undan den.

"Den svarta boken" består inte av noveller, knappast av essäer, och den är definitivt ingen roman. Den är just vad dess undertitel säger: "Små berättelser". Man kan också säga att den utgörs av ett antal variationer på temat "nedstigning i helvetet". Och ja, man kan nog få mardrömmar av boken.

Magnus Västerbro har inspirerats av såväl historiska källor och gamla berättelser om det övernaturliga som av egna fantasier. Den isländska medeltidssagan "Eyrbyggarnas saga" och skildringar av det kollektiva massjälvmordet under massakern i Jonestown, USA, då 909 medlemmar av en religiös sekt tog gift, pådrivna av ledaren Jim Jones, är bara två exempel. Den senare händelsen låter Västerbro ta gestalt i en liten flicka, full av livslust. Flickan genomskådar "den store faderns" auktoritet: hon är bara ett barn, hon vill inte dö, hon vill leva! Berättelsen blir en rörande och helt tonsäker röst som ropar mot all religiös fanatism.

En annan berättelse, en av de starkaste, kretsar också kring ett barn. Där blir läsaren, åhöraren, i skepnad av ett barn, av en förment välvillig guide visad på alla de helvetets fasor som hotar om man syndar. De smeksamt hotfulla slutraderna lyder: "Så är det, mitt lilla barn. Så kan det bli också för dig, mitt lilla barn."

Mardrömsvarning, alltså. Så varför skriver man en sådan bok, och varför läser man den? Svaret ligger nog delvis i en mänsklig fascination inför ondskan och döden, en fascination som väcks och växer både hos den som skriver och läser om människans historia. Allt vad vi tillåtit – och tillåter – oss mot varandra. Någon tröst för mänsklig ångest finns knappast här. Men boken är exceptionell i sin egenart och sin styrka.