Evamaria Björk och Jacob Ericksson i "Kameliadamen".
Teater
Kameliadamen
av Sunel Munshi, fritt efter Alexandre Dumas d y
Regi: Sunel Munshi
Scenografi: Sunel Munshi och Tobias Hallgren
Riksteaterföreställning. Spelades i Norrköping 23 mars
I Sunel Munshis moderna bearbetning är Marguerite ersatt av dragartisten Marcus, med pseudonymen Kameliadamen. En smart transponering som kan återspegla något av den förbjudna kärlekens laddning i originalet. Armand heter här Andreas, en lyckligt gift fotbollspappa, gömd långt inne i garderoben, som blir helt förhäxad av Marcus framträdande på en burleskklubb.
Östgötateaterns salong i Norrköping är nästan fullsatt, om det nu är av länge återhållen längtan efter Dumas klassiker eller för att skådespelare kända från film och teve gästspelar. Jakob Eklund gör ett fint porträtt av en alldaglig bilförsäljare och radhusgubbe, lite tafatt och trulig, som transformeras av den stora passionen och på några veckor går från "men jag är ju inte gay" till att vilja lämna fru och barn. Jacob Ericksson får verkligen briljera som dragqueen. Hans Marcus är underbart rolig, fjollig och bitsk när han i början avfärdar Andreas närmanden med cyniska repliker, rädd för den sårbarhet som kommer ur verklig kärlek. Efter hand som hans svåra lungsjukdom avslöjas djupnar gestalten och blir alltmer tragisk.
Den utmärkta, men mindre kända, Evamaria Björk har i rollen som Andreas fru Katarina övertagit faderns uppgift att tala älskarinnan till rätta. I analogi med det kommer Björk in på scenen med en mycket kärv, maskulin energi. I samtalet med Marcus mjuknar hon efter hand, men budskapet är ändå kristallklart: du måste lämna Andreas.
Jacob Ericksson och Jakob Eklund i en "mycket gripande och sevärd föreställning".
Munshis dramatisering korsklipper elegant mellan originalversionen och nutiden och låter Andreas och Marcus låna repliker ur romanen. En stor skillnad är den distanserade tonen där de stora känslorna, till och med Marcus död, gestaltas återhållet. Kanske en klok modernisering för att undvika den högstämt melodramatiska 1800-talsstilen, men det kunde också ha varit spännande att se hur detta teateridiom skulle fungera för en nutida publik. Hur som helst har "Kameliadamen" blivit en mycket gripande och sevärd föreställning.