Ulf Lundell bevisar sig som rockartist. Här med ständiga vapendragaren på scenen, gitarristen Janne Bark, till vänster.
Konsert
Ulf Lundell
Motala Lokverkstad, 10 augusti
Betyg: 4
Ulf Lundell stannar upp musiken i Lokverkstan i Motala. Luften gungar av hettan i publiken. Han säger att låten ”(Oh la la) Jag vill ha dig” har förföljt honom i 43 år. Kallar den för diskolåt med löjlig titel.
I själva verket är den en av hans största låtar, en megahit från ”Ripp Rapp” – ett av hans mest sålda album.
Och nu säger han alltså att han vill döda den, med hjälp av tung rock. Han ger tecken till den ständiga gitarristen, Janne Bark och begraver ”Oh la la” i mullrande gitarrer. Men den klassiska melodislingan från 1979 envisas med att komma tillbaka, hela tiden. Lundell säger något i stil med att han har två gig på turnén kvar. Ytterligare två försök att ta kål på den där gamla dängan.
”Och då tycker jag inte att du ska komma dit”, säger han till någon i publiken framme vid scenen.
Show och lek, förstås. Eller på riktigt? Man kan inte helt veta. Det är nog så det är menat. Journalisten och författaren David Lagercrantz kallade honom för både ”en Strindberg och en rockstjärna” i SVT:s stora porträtt ”Friheten och ensamheten” för ett par år sedan.
En sådan figur får inte bli för snäll.
Ulf Lundell öser på med bandet.
Det är kantigt, men ändå muntert och självutlämnande. Jag gillar att Lundell pratar med publiken. Som i "Kapten Kidd" när han kommer in fel i låten, börjar om och ber om lite tystnad.
”Det är inte så lätt, det här”, säger han uppriktigt.
Fansen älskar sönder honom. En trogen skara med smått osund detaljkunskap om varje steg på scenen. De är pojkarna längst fram, efter låttiteln. De flesta är inte pojkar längre, de är små farbröder. Många är ladies där framme i första linjen.
Ulf Lundell i Lokverkstan i Motala.
Oklart om kärleken är besvarad, dock. Någon minns kanske Lundells utskällning av fansen i Linköping, 2015, då han uttryckte sin irritation över att det är samma ansikten på alla konserter.
Spelningen i Motala har verkligen sina kvaliteter, även om låtlistan är lite ojämn. Inledningen med ”Den vassa eggen” är klockren. Jag uppskattar de lugnare partierna som följer. Han uppmanar publiken till allsång i ”Öppna landskap” efter att ha kritiserat ryska presidenten Putins blodiga anfall mot Ukraina.
Det är när han öser på med bandet som Ulf Lundell visar att det fortfarande går att räkna med honom som rockartist. Låtar som ”Hem till mina rötter igen”, ”Om jag hade henne” och ”Chans” skakar om Lokverkstan ordentligt.