Recension
Ulf Lundell
Hugo Parkfestival, Norrköping 27 juli
Betyg: 4
Låten ”Jag går på promenaden” – bluesartisten John Mayalls dänga som blev Lundell-klassiker med debutskivan ”Vargmåne”, 1975 – hängde i luften under hela det 2,5 timmar långa giget.
Låtlistan är rena lotteriet den här turnén. Personligen gillade jag idén med att riva av hela (hela!) ”Kär och galen-skivan”, en blinkning till Springsteens senaste Sverige-besök. Men det kan bli trist att packa upp ett 40 år gammalt album ur bagaget varje kväll. Så Lundell släppte den tanken. Sedan turnépremiären har låtlistan förändrats varje gång.
I Norrköping kommer han in i ett par slitna shorts och svart skjorta. Inleder med "Den vassa eggen" och tar ett grepp om publiken längst fram. Går sedan in i ett långdraget lugnare tempo med en fantastisk version av "Evangeline" och "Stackars Jack" och "Senare år" som han tillägnar seniorerna.
Det blir inte så mycket av den där hela ”Kär och galen”-grejen.
Ledsen för det? Nej. Det imponerar att Ulf Lundell fortfarande överraskar. Han gör som han vill. Rör sig mellan målerikonst, musik, lyrik, dramatik, samhällsdebatt och ren provokation. Allt bara måste ut i en strid ström. Ibland känns det osorterat.
Men slående ofta har denna Ulf Lundells sånger och texter berört oss genom generationer. Senaste exemplet som fått läsarna att hitta tillbaka är dagboksserien ”Vardagar”, med formuleringar om livet och samtiden.
Bandet består bara av män. Men publiken är märkvärdigt diversifierad för att vara den gubbrock Lundell-kritikerna ofta åberopar.
När låtar som ”Idiot city” varvas med ”Lycklig, lycklig” och ”Ryggen fri” känner man stunsen och spelglädjen. Och emellanåt lite onödiga gliringar till publikens låtönskningar.
Lundell har hittat ett röstläge som passar. I ”Öppna landskap” sjunger han underbart. I en lågmäld ”Hon gör mig galen” blir det rent känslomässigt.
Men så lyfter han fram överraskningen. Lossar mikrofonen, och börjar berätta om hur han flyttade till Norrköping, på 1970-talet. Erkänner att han snodde en tidning på nya bibblan, samtidigt som han närmade sig en kvinna med säkert trehundra mil långt mörkt hår. Ett mellansnack som publiken kommer att prata om länge.
Och så avslutningen förstås, som ingen kunde tro: Orden ”Du kanske säger Norrköping, det är en jävla stad” får hela parken att flyga.
Fotnot: Lundell spelar i Lokverkstan i Motala 10 augusti.