Teater
Nu är jag Medea
Av och med: Khadija El Kharraz Alami.
Gästspel Productiehuis TheaterRotterdam.
Sagateatern, Riksteatern Linköping 4/10
Euripides "Medea" är ett drama som fascinerar men även förbryllar. Historien om kvinnan som mördar sina barn som hämnd på sin mans svek, pendlar vibrerande mellan den ödesbundna, mytologiska kraften och enskildas förtvivlan och vrede.
Den holländska artisten Khadija El Kharraz Alami har utgått från "Medea", när hon egentligen berättar om sig själv. Varför? Det förblir oklart. Hon verkar ibland identifiera sig med henne, men samtidigt förblir det ett stort avstånd mellan henne och den motsägelsefulla Medea.
Föreställningen har stor del av improvisation och publik interaktion. Ett riskabelt grepp. Spänningen kommer och går. Ibland angeläget ibland intetsägande. Långa pauser.
Undertonen med främlingsskap och lidande, är allmängiltigt men gestaltningen drabbar inte. Det är för distanserat. Med improvisationen bryts flödet och sedan bjuds publiken in till lek.
Khadija sållar i varje lek ut en eller några personer som hon använder sig av i berättelsen.
Publiken är med på noterna. Några lägger sig i och kommenterar. Det blir en uppsluppen och avspänd stämning. Ett par gånger är leken intressant. Men det blir för mycket, det tillför inte historien något.
Bäst och mest aktuellt blir det när Khadija berättar om sin egen bakgrund: Att leva i Europa (Amsterdam) och samtidigt ha en marockansk berberkultur i sin uppfostran.
Den komplexa frågan om identitet: Att vara del av och ändå annorlunda, vara utpekad, som "den andre".
Khadija hade en svår barndom med en sjuk mor. Men hon är stark, begåvad, snabb i tanke och språkbyte. Hon har integrerat kulturerna inom sig. Hon återger allt detta med lättsam ton. Ibland skrikande men ofta lågmält leende.
Medea var en främling, en flykting. Men med hög status. Hon var inte diskriminerad, men undertryckt av en nyckfull man (Jason). Hon drabbades av förälskelse, men var i själva verket del av ett större spel, ett destruktivt öde. Med sina magiska krafter var hon både monster och människa.
I "Medea" finns lyrik och klagosång av stor skönhet. Det saknas helt här. Kanske för att vi saknar gestalten som står bredvid och ser, som fördjupar och förklarar. Dramat om Medea är ingen monolog.
Khadija leker sin monolog på ett avväpnande sätt. Men till sist går luften ur och hon sitter länge tyst till en vinylskivas melankoliska musik.