Drama
Titel: Heltid
Visas på: Bio
I rollerna: Laure Calamy, Anne Suarez, Geneviève Mnich
Regi: Éric Gravel
Speltid: 88 min
Betyg: 5
Varje dag är en riktig bajsmacka för tvåbarnsmamman Julie.
Hon vaknar innan gryningen och rör sig med en robots hängivenhet. Gör frukost till ungarna, packar matlådan, lämnar barnen hos en granne och pendlar in till Paris och jobbet som städare på ett femstjärnigt hotell. Ett högstressarbete som stundtals kräver högtryckstvätt – efter de grisigaste gästerna.
"Heltid" visar hur klassamhället slår ned som en hammare i huvudet på Julie och skickar henne på en klassresa spikrakt nedåt. Hon har förlorat ett välbetalt medelklassjobb och är ensam med ungarna efter en skilsmässa. Hennes ex svarar inte i telefon när hon behöver underhåll.
Pendeln till Paris – från början en bra idé för att spara pengar – blir en mardröm när en strejk i tågtrafiken bryter ut. Julie tvingas ta taxi för pengar som hon inte har. Hon sliter och skarvar och springer och stressar utan att räcka till, vara i tid eller orka. Men hon har en utväg i sikte: ett nytt jobb. Medan intervjun hägrar håller Julie på att bli av med kneget på hotellet. Och snart är grannen missnöjd med allt extra barnvaktande.
Julie kämpar hela tiden mot klockan, på sparlåga i ett stadie precis innan total utbrändhet. Hon ger trötta svar på barnens kontaktsökande, med tankarna någonstans i nästa måste. Allt är oerhört välfångat av Laure Calamy. Ett naturtroget porträtt där den sammabitna Julie gradvis spricker av trycket.
Regissören Éric Gravel har gjort ett slags socialrealistisk musikvideo-thriller, och avantgarde-artisten Irène Drésel har komponerat ett tungsint och hypnotiskt soundtrack som pumpar i samspel med filmens ångestfyllda hjärta. Här finns en djup kritik mot politiker som låter inkomstklyftorna växa.
Den anarkistiska estetiken har träffande jämförts med Safdie-brödernas ("Uncut gems"), men "Heltid" har ingen plats för galghumor i sitt livspussel-blir-spiral-ned-mot-helvetet-stämning. Däremot finns det några romantiska scener. Julie blir bekant med en ensamstående farsa som ger henne skjuts när hennes bil har gått sönder, men deras flirtiga stämning verkar också frätas sönder av vardagslivets påfrestningar.
Ändå finns det mot slutet hopp i all misär, ett drag som mer socialrealism skulle må bra av.