"Röda moln", målning av Emil Nolde från 1930.
Böcker
Georg Trakl
“Bävande under höstliga stjärnor”
Översättning: Camilla Hammarström
Bokförlaget Lejd
Passande nog får Emil Noldes målning “Röda moln” (1930) pryda omslaget till den nya samlingen. Inte bara var både han och Trakl tyskspråkiga expressionister som uttryckte sitt inre med pensel respektive penna, de delade intressant nog även samma paljett med blått, purpurrött, grönt och gult, ibland skimmer av silver och guld. Det är starka och rena färger i en för övrigt vag och konturlös värld.
Trakl hann bara ge ut diktsamlingen “Gedichte” (1913) innan han dog av en kokainöverdos året därpå. Då vårdades den 27-årige poeten efter ett självmordsförsök på ett militärsjukhus i Kraków. Några månader tidigare bröt Trakl ihop i samband med att han tjänstgjorde som fältapotekare under slaget vid Gródek i Galizien. De modernare ryska trupperna mejade fullständigt ner de österrikiska förbanden. Trakl tvingades ensam vårda knappt hundra svårt skadade soldater med långt ifrån tillräckligt med mediciner, ett rent helvete som fick honom att brinna ut.
Salzburgaren Trakl hade sedan tonåren lidit av ångest, depressioner och drogmissbruk, men var också ett poetiskt underbarn med en lovande framtid som diktare. Han var en av de unga poeter som den ett par år yngre landsmannen Ludwig Wittgenstein (en av världens då förmögnaste män) var mecenat åt. Wittgenstein begav sig till Kraków för att åtminstone en gång få träffa sin poetiska gunstling, men kom för sent.
Georg Trakl.
Själv skulle han snart komma att bli en av historiens mest inflytelserika filosofer med sitt verk “Tractatus Logico-Philosophicus” (1921). Wittgenstein ville förstå hur språket egentligen förhåller sig till världen och kom fram till att vi endast kan orda och tänka om det vi kan observera omkring oss. Om det andra ska vi “tiga”, vilket för honom innebar att förnuftet och vetenskapen inte kan greppa sådant som själen och Gud, det som hör till trons, mytens och konstens domäner. Den väldiga tillvaron är en outgrundlig gåta, men det hindrar inte poeten från att med dikten förmedla närvaron av det oförklarliga.
Det var just det Trakl gjorde. Han var starkt influerad av den tyska romantiken, diktare som Friedrich Hölderlin och Novalis. De bägge försökte i sin poesi förmedla en vision av en sammanhållen organisk verklighet, där natur och ande, himmel och jord, kropp och själ, är i ett enda vara. Det innebär också att Europas hedniska och kristna historia sammanflätas, hos Novalis sker det i ett nostalgiskt tillbakablickande på den medeltida enhetskulturen där just kyrkan “approprierar” och transformerar det äldre hedniska arvet, medan Hölderlin söker relationen mellan det germanska och det antika grekiska. För den troende lutheranen blir inte de gamla gudarna några dekorativa figurer, utan högst levande väsen sida vid sida med Kristus. Den dynamiska motsättningen mellan det kristna och grekiska arvet är bara skenbar, tillsammans utgör de vår andliga eld.
Ett gäng franska symbolister samlade 1872. Näst längst till vänster sitter Arthur Rimbaud. Målning av Henri Fantin-Latour.
Både Novalis och Hölderlin ville genom dikten återföra det mytiska medvetandet till människan, hos Novalis i form av en slags universalism medan Hölderlin söker den existentiella roten i det partikulära, i den levda platsens historia. Trakl för också samman det gudomliga och världsliga, men i högre grad i egna poetiska bilder. Här finner vi det viktiga inflytandet från Arthur Rimbaud och de franska symbolisterna, de använde inte språket för att återge etablerade symboler utan försökte ge ord ny mening och på så vis “avtäcka” verkligheten och förmedla de djupaste sanningarna om den.
I sina dikter låter Trakl oss beträda ett kargt och söndrat inre landskap, en skral scenisk gestaltning och kuliss med sparsam rekvisita av träd, kullar, dammar, månen och solen. Det befolkas av symboliska karaktärer som främlingen, den föräldralösa, gossen, ängeln, systern och Gud, namnet på tillvarons stora Gåta. Vi vandrar ständigt i skymning i en slags gränstillvaro där de ofödda och döda är sida vid sida med de levande.
"Begravningen", målning av Emil Nolde från 1915.
Den tyske filosofen Martin Heidegger är måhända den som djupast analyserat Trakls poesi. Han lägger märke till hur just tidens gång tycks upphöra i denna diktvärld, vi befinner oss i ett slags evigt ögonblick som inte är vilsamt utan snarare består av en aldrig avtagande smärta. Den existens Trakl gestalta eller avtäcker är autentisk, den är inte historielös, utan binder snarare samman både förflutet och framtid i ett nu, ett evigt seende. Här ser vi kopplingen till Hölderlin och Novalis, hur livets mening inte är att erövra och bemästra världen, utan att Kristuslikt älska den och lida för den intill den oundvikliga döden. Tillvaron är på så vis en skön tragedi, ett ständigt blödande sår ur vilket livet evigt porlar och återuppstår i poesin.
Martin Heidegger 1970.
Likt Wittgenstein placerar Heidegger dikten bortom den traditionella metafysikens uttjänta begrepp, riktiga poeter som Trakl beskriver inte världen utan skapar den, ger allt nytt liv och form. Enligt Heidegger är det inte språket som skriver dikten, tvärtom finns poesins väsen i orden och kommer till liv i dikten. Det gör också att dikten inte är något så banalt som poetens privata sanning, denne är bara en slags halvgud (så uppfattade också Trakl sig själv), en förmedlare mellan det gudomliga och jordiska, likt den fördömde titanen Prometheus stjäl poeten elden (det vill säga konsten) från gudarna och ger den till den meningslösa människan för att låta henne skapa och återskapa sin tillvaro. Däri ligger också människans främlingskap i världen, en existentiell belägenhet som gör att vi ständigt söker ett “hem” i den, en vilsen vandring vi möter i Trakls dikter. Just ett (gudomligt) vansinne är en kvalitet som Heidegger finner hos de riktiga diktarna, de som söker en annan och sannare bild av tillvaron än den gängse konventionens och så drabbade det dödligt nog också både Hölderlin och Trakl.
"Blumengarten", målning av Emil Nolde från 1909.
Den värld Hölderlin och Novalis hoppfullt försökte läka samman, som Rimbaud ville ge en ny mening, faller samman i Trakl ödesmättade landskap redan innan den rent faktiskt slets itu framför hans ögon. Det blev slutet för poeten, men inte för hans poesi. Varken diktaren eller dikterna har heller depraverats, så som Nolde och Heidegger lät sig befläckas av nazismen, trots att varken den enes målningar eller den andres tänkande var “tyskt” nog för den.
Camilla Hammarström har samlat och översatt ett urval av Georg Trakls dikter till svenska i en fantastiskt fin ny introduktion till ett enormt diktarskap.