Husföreståndarinnan Elisabeth Andersson med syskonen Söderberg, Mikael, Dora och Tom 1910.
Böcker
Magnus Engberg
“Som att leka med dockor. En roman om Hjalmar Söderberg och tillvarons ofattbara egensinne”
ME Kultur
“Pappa, tänk om allting bara är en dröm? Om ingenting är verklig?... Men det skulle ju ändå vara precis detsamma, precis detsamma som om det vore verkligt…”
Hjalmar Söderberg drog sig till minnes sin då 13-årige sons filosoferande. I sitt avskedsbrev skrev denne 14 år senare:
“Ingen har på något sätt skulden. Endast jag själv har ansvaret för mitt förfelade liv.”
En av vårt lands mest talangfulla författare skött sig själv i tinningen endast 27 år gammal. Hans far beskrev honom som “en främling i världen” och det korta liv Mikael Söderberg genomlidit tycks ha varit en lång mardröm.
Något liknande befann sig fadern i under en stor del av sin tid på jorden, det olyckliga äktenskapet med den (i efterhand omstritt) alltmer sinnessjuka Märta Abenius, sonen Martins mor, var ett fängelse, en fälla. Efter att hustrun tvångsomhändertagits och den nya lagstiftningen tillät skilsmässa kunde Söderberg inleda i det lyckliga äktenskapet med danskan Emilie Voss och han fick den älskade dottern Betty Søderberg, så småningom framgångsrik skådespelerska, precis som sin äldre styvsyster Dora Söderberg.
1. Dora Söderberg 1933. 2. Maria von Platen 1890. 3. Märta Abenius 1886.
Märta Abenius på S:t Eriks sjukhus 1932.
Men olyckan kom ändå över honom, liksom resten av världen, vilken kom att bli Söderberg främmande. När han gick bort i det ockuperade Köpenhamn 1941 hade den blivit något helt annat än det han tänkt sig. Med ledstjärnorna Nietzsche och Brandes trodde Söderberg att 1900-talets människa med aristokratisk ande skulle resa sig över hjorden och bli sin egen Gud och skapa sin egen tillvaro, men massorna skulle snart förledas av andra än bigotta präster och hycklande väckelsepredikanter, ännu mer demoniska demagoger skulle få dem att marschera i raka led till helvetes portar vid koncentrationslägren och bombrädernas ruiner.
Hjalmar Söderberg 1912, målning av Astrid Kjellberg-Juel och Magnus Engberg.
Magnus Engberg har tidigare skrivit om det förra sekelskiftets fantastiska svenska författare, Heidenstam och Strindberg, och gör det i prosans form till synes utan större spekulation. Söderberg betraktades först med skepsis i sin samtid, ännu en trendig fin de siécle-dekadent, en blasé flanör i Stockholm med blicken grumlig av livsleda. Ändå var han borgerligt respektabel, trots sina provokationer och egenheter.
1. Hjalmar Söderberg 1896, självporträtt. 2. Hjalmar Söderberg 1916, målning av Gerda Wallander.
Och så enkelt var det förstås inte. Engberg gestaltar förtjänstfullt och trovärdigt hur författarens tillvaro och erfarenheter gör avtryck i litteraturen. “Martin Bircks ungdom” (1901) tecknar det egna vuxenblivandet och förlusten av barndomens tro. “Doktor Glas” (1905), en historia om det berättigade mordet, springer ur existentiella och moralfilosofiska grubblerier när “Gud är död” och människan äger det fulla ansvaret inför sina egna handlingar och världens tillstånd. Skilsmässodramat “Gertrud” (1906) om den olyckliga Gertrud Kanning, som tror på "köttets lust och själens obotliga ensamhet”, är förstås högst personligt och inspirerat av den egna romansens med Maria von Platen, hon som flydde det traditionella äktenskapet för ett flertal förbindelser, en kvinna med förkärlek för just författare.
Livet är en djefla mardröm, lyckligtvis vaknar vi ur den, för förr eller senare omfamnas vi av dödens varma mörker. Vilken befrielse.