Sex Pistols spelar i Stockholm i juli 1977.
Böcker
Packe Sjösten, Peter Kagerland och Coster Eriksson
“Livet är en bluff - Punken i Linköping (1977–1986)”
Dibb förlag
“Se på denna stad,
jag blir inte glad,
den verkar död
Här finns ingenting att hitta på
Jag undrar om du kan förstå
hur det känns?
Livet är en bluff!
Vi lever inte alls
Allting är så trist,
gatan den är tom
Jag står ensam kvar…”
Den 4 juni 1976 spelade de brittiska punkpionjärerna Sex Pistols i Lesser Free Trade Hall i Manchester. Med rå och rak rockmusik och anarkistiska manér sökte de fem Londongrabbarna ett uttryck av genuinitet och autencitet i en tid då popmusiken alltmer kommit att handla om uppvisande ekvilibrism och glättig eskapism. Den förfallna nordengelska industristaden kom under 80-talet oväntat att bli en av världens pophuvudstäder och alla de 40 som var i publiken den kvällen skulle blir någonting på Manchesterscenen. Här startades det legendariska skivbolaget Factory och grupper som Joy Division (och sedermera New Order), The Fall och The Smiths, helt “objektivt” sett de bästa banden någonsin.
Av lika stor regional betydelse var Sex Pistols spelning på diskoteket Orfi (där Palatset i dag ligger) i Linköping drygt ett år senare den 29 juli 1977. Med hitsinglar som “Anarchy in the UK” och “God Save the Queen” hade bandet skapat panik i hemlandet och de förbjöds att få spela konserter. I stället begav sig Johnny Rotten, Sid Vicious och de andra på turné i Norden och gjorde hela nio spelningar i Sverige.
“Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols ”, numera betraktat som ett av de bästa och viktigaste albumen i populärmusikens historia, släpptes först i oktober samma år. De flesta som såg bandet i Linköping var själva verket nyfikna ABBA-älskare och discokids. Den mer initierade delen av publiken hade redan hört Sex Pistols i radiolegenden Kjell Alinges program. Amerikanska artister som The Stooges och Iggy Pop, New York Dolls, Patti Smith och framför allt The Ramones hade också förberett dem för var som skulle komma. Det var slut på glam- och sminkrock, Kiss-affischerna revs ner från flick- och pojkrumsväggarna och The Sweets plattor slutade snurra på vinylspelarna. Men “dammiga” Corren var förstås i otakt med tiden, recensenten Lars Åbom dömde aningslöst ut Sex Pistols och punken som “en importerad korttidsfluga”.
Det skulle dröja ytterligare något år innan punkmusiken exploderade i Sverige, i februari 1978 pressas Klippanbandet Kriminella Gitarrers debutsingel “Vårdad klädsel” och för svensk rockmusik finns inte längre någon återvändo. Men även Linköpingsborna var tidigt ute, Sex Pistols tände en gnista och redan hösten 1977 bildas kortlivade Tings of London som sedan splittrades upp i tre de mest uppskattade och uppmärksammade bandet i Linköping, IQ 55, Blitzen och WBT.
Sångaren Leif Larsson och basisten Björn Johansson i IQ 55.
IQ 55 tog sitt namn från ett begrepp för personer som har så låg intelligens att de inte kan ställas till svars för sina handlingar. Bandet hade likt Joakim Thåströms Ebba Grön en intellektuell framtoning med politiska och filosofiska teman i sina sånger. För att vara punkmusiker spelade de länge tillsammans, ända fram till 1984. De hann vara förband åt Thåströms nya grupp Imperiet och det var bara en tidsfråga innan något av de stora skivbolagen skulle nappa, men IQ 55 förföll i takt med sångaren Leif Larssons allt sämre psykiska hälsa. Paranoid och schizofren hörde han röster i sitt huvud och efter flera självmordsförsök kastade Larsson sig till slut framför ett tåg 1986.
Det finns bara åtta inspelade låtar med IQ 55, däribland geniala “Livet är en bluff” som ställer oss inför den högst relevanta frågan om varför "brackiga" Linköping blev länets punkhuvudstad? Varför inte arbetarstaden Norrköping?
I sin fina bok “Livet är en bluff – Punken i Linköping 1977-1986” försöker de gamla punkarna Packe Sjösten, Peter Kagerland och Coste Eriksson om inte besvara frågan så åtminstone ringa in och belysa den. Av någon anledning fanns en väldig vilja bland Linköpings ungdomar under slutet av 70-talet och långt in på 90-talet att hjälpas åt och skapa mening i en torr lärdomsstad och “förvuxen byhåla” på Östgötaslätten. “Alla kan spela”, även de som inte kan, och “gör det själv” var deviserna. Det handlade inte bara om att starta band, utan om att ordna med spelställen och replokaler, starta skivbolag och skivbutiker, och trycka “fanzines”, egna musiktidningar. En fri och kreativ ungdomskultur kom att forma Linköpings musikliv i årtionden.
Spelning med populära Blitzen.
Blitzen för förstås tankarna till Blitz, men bandet både bildades och gav ut musik tidigare än det brittiska punkbandet. Namnet tog de för att det lät lika snabbt och hårt som de spelade, men givetvis är det associerat till Ramones klassiska debutsingel “Blitzkrieg Bop” (1976). Blitzen hade humor och hyss för sig, de kunde uppträda utklädda till dansband och spela Thorleifs-covers. Men deras första och enda skiva “Hitsen från Blitzen” (1980) blev slutet för bandet som aldrig någonsin spelade utanför Östergötland.
Hjulsbrobandet WBT drog åt ett annat håll och influerade av det brittiska popbandet Supertramp, som knappast var punkare, skapade de en mer melodiös musik. De släppte försäljningssuccén “Får vi vara med…?”, men snart efter plattan splittrades de 1980.
Omtalade Lowriders spelar.
Ett annat populärt punkband från Linköping var Lowriders, som ville låta som Johnny Thunders och “Chuck Berry på speed”. De gjorde 20-tal spelningar runt om i hemstaden, men höll sig för sig själva på utkanten av samhället. Samtidigt fungerade de som ett socialt centrum för rörelsen, trummisen Coste Eriksson var en av de första bland de unga punkarna med egen lägenhet. I den sparsamt möblerade lyan i Ryd festades de loss och många band utifrån, som Freddie Wadlings Cortex, slaggade där när de spelade i Linköping, och väggarna fylldes med klotter i ett kreativt kaos.
Andra grupper gick också vidare från den hårda och aggressiva punkmusiken. Kizza Ping influerades av engelska så kallade “postpunkband” som Simple Minds och The Cure och inte minst svenska Reeperbahn med Olle Ljungström i spetsen, vilka de senare var förband åt. Lokalt fick de stora försäljningsframgångar med sin enda singel “Männen/Lär i tid” (1982) som sålde bättre i Linköping än de brittiska synthgiganterna Depeche Mode. En månad senare lades bandet ner, men för tre år sedan släppte den lilla Göteborgsetiketten Fördämning Arkiv en platta med tidigare outgivna låtar. Den sålde slut på ett halvår och mer än hälften av skivorna fraktades till fans i England, Spanien, Frankrike, Japan, Tyskland och USA.
Ett annat sådant postpunkband var -Ism med förebilder som Gang of Four, Talking Heads, Siouxsie & the Banshees och Peter Gabriel. De spelade runt om i landet med stora svenska band ur punkrörelsen, som Lolita Pop, men det var unga och när det var dags att göra lumpen upphörde bandet att existera.
Andra spännande riktningar tog Linköpingspunken med Zut un feu rouge från Sturefors, som kanske bättre kan beskrivas som ett avantgardistiskt ljudkonstprojekt. De anordnade den årliga sommarmusikfestivalen Badrock (långt före Björn Skifs) där allt från reggae till Bob Dylan-covers spelades och på de egna konserterna uppträdde de genom att hugga ved iklädda gröna gummistövlar och prydde scenen med overheadapparater och skyltdockor. “Musiken” utgjordes av snarast rockanatomiska undersökningar, psykedeliska ljudcollage av samplade rytmer från skördetröskor och saxofontoner upptagna i en bastu för att få rätt sound. Plattan “Kafka vs Chaplin” hittade ända till London och blev en försäljningssuccé i metropolen. Allt material de spelade in under perioden 1980–1986 samlades i den timslånga kassetten “Sweet Zutrospectacles”.
Njurmännen övergav gitarrer, bas och trummor för synthar och maskiner.
Andra band gick i stället över till den elektroniska musiken. Njurmännen ersatte gitarrer, trummor och bas med synthesizers och maskiner. Genom att uppträda omgivna av slaktrester, som grishuvuden och tarmar, skapade de rubriker och ett rykte över hela synthvärlden, men fick också en besvärande och ovälkommen svans av nynazister och andra högerextremister i hasorna.
Martin Sundell lirade bas i snabbspelande Zeb and the Fast Ones.
En ytterligare riktning var de band som utgjorde en övergång från punken till det som kallas hardcore, ännu hårdare och snabbare spelad. Med ingen mindre än Correns egen Ola Fagerberg på bas (då redan punkhistorisk genom hardcorebandet Kurt i Kuvös som han bildade med sin bror Staffan hemma i Skänninge) letade sig Raped Teenagers långt bortom Östergötlands gränser och turnerade i både Tyskland och Nederländerna. Men bandet vantrivdes i medieljuset och snart växte tonåringarna upp och tappade kreativiteten och spellusten.
Peter "Glada" Larsson i Raped Teenagers.
I “Livet är en bluff” får vi en fyllig översikt och kärleksförklaring till åtminstone tio skivbutiker som fanns i Linköping under den perioden och det startades också flera skivbolag som gav ut lokal punkmusik. Inget av dem blev riktigt så stort som Mamma Records i Gävle, Massproduktion i Sundsvall, Svenska Popfabriken i Klippan eller Heartwork Records i Lund, men bolag som Dåvhjort Record, Bauta och SLAM gav ändå ut utpräglade punkplattor.
Av stor betydelse för inspelningarna var Linköpings egen Phil Spector, Bosse “Sound” Granstam, ett ungt geni som byggde sin egen studio i föräldrarnas 70-talsvilla Hjulsbro där 65 olika band spelade in sin musik i källaren med heltäckningsmattor och ljuddämpande äggkartonger och madrasser på väggarna. För 20 år sedan blev Bosse Sound kontaktad av det aktade amerikanska skivbolaget Bacchus Archives i San Diego som släppte hyllningsplattan “The Bosse Sound – Swedish Punk, Hardcore and New Wave 1979–1986” med 30 låtar från 18 östgötaband. När familjen sålde huset och Bosse Sound flyttade till en egen lägenhet var han tvungen att sälja alla sina prylar och där tog en viktig del av svensk musikhistoria slut, vem vet vad han hade uträttat för inhemsk rockmusik om han bara fortsatt.
Spelställena var förstås viktiga och de många fritidsgårdar fick stor betydelse för det var i de yttre stadsdelarna punken växte fram. Boken ägnar ett särskilt avsnitt åt de tre(!) gårdarna som då fanns i Skäggetorp där föreningen Skrock från 1982 ordnade spelningar åt band som Blitzen, WBT och Kalle Bah från “reggaebyn” Skärblacka.
Framför allt var Rock d’Amour den förening som betydde mest för att anordna rockkonserter i Linköping. När den startades 1980 var det annars mest spelningar för jazzorkestrar, proggartister och dansband som arrangerades i staden. Fritidsgårdarna var naturliga spelplatser, men så småningom också klassiska konsertlokaler som dåvarande Kannan, Arbis och Grottan och det blev mycket mer än lokal punk. Konserter med nationella angelägenheter som svenska artister som Docent Död, Eldkvarn, Commando M. Pigg, Wilmer X, Sator, Gyllene Tider, Lustans Lakejer, Tant Strul, The Nomads, Kjell Höglund och Mats Ronander anordnades. Ännu mer slående var att föreningen också fick stora internationella artister som självaste The Stone Roses, ett av de Manchesterband som bildades i efterdyningarna av Sex Pistols legendariska spelning 1976, att spela i Linköping.
Rock d’Amour var också en viktig drivkraft för att skapa replokaler i staden, många band lirade i sina föräldrars källare och inte sällan med hembyggda förstärkare. Först kunde de spela i Bullerbyn på Gamla Tanneforsvägen och sedan när Maskinskyltfabriken byggdes om öppnade Skylten som än i dag huserar replokaler och scen för spelningar.
Ett ungt Norsholms Befrielsefront i början av karriären.
En viktig del av punkkulturen var fanzinen, de små musiktidningarna som gjordes av fansen själva. De sattes ihop med papper, penna, sax och klister, kopierades i smyg på jobb och i skolor och häftades för hand. Några av dem växte till sig och blev mer professionella i sitt uttryck, som Sven Dollings och Jan Gradvalls Jörvars Gosskör som till slut hade en upplaga på hela 1 500 exemplar.
I sitt förord noterar just “popprofessorn” Gradvall att Linköpings stolta punkhistoria aldrig nämns i beskrivningarna av staden. Just därför är “Livet är en bluff” så viktig, en lekfull encyklopedi och läcker coffetablebok (inte minst bilagan med bilder på alla hemgjorda affischer för konserter som anarkistiskt sattes upp på elskåp, telefonkiosker och lyktstolpar runt om i staden, helt i strid med de kommunala affischeringstillstånden) i ordets bästa bemärkelse. Rent estetiskt påminner boken förstås om fanzinen, lik ett enda stort punkigt kollage.