Adolf Hitler på resa genom Bayern 1933.
Böcker
Johan Perwe
“Bländad av brunt – Nazismen och motståndet i Linköping 1933–1945”
Dibb förlag
När jag själv har skrivit och föreläst om de svenska dagstidningarnas betydelse för vårt samhälles utveckling, har jag framhållit att även om många av dem var motsträviga till demokratins framsteg på ledarplats, så bidrog åtminstone själva nyhetsrapporteringen till att göra medborgarna mer informerade och medvetna om världen.
Men när det kommer till 1930- och 40-talets Östgöta Correspondenten är inte ens det givet. Vi har snarare att göra med en tidning som avsiktligt vilseledde, precis det Adolf Hitler förordar i sin politiska biografi “Min kamp” (1925–1926).
I sin nya bok “Bländad av brunt – Nazismen och motståndet i Linköping 1933–1945” visar Norrköpingsbon och historikern Johan Perwe hur inte bara Correns ledarskribenter var positivt inställda till både tysk och inhemsk nazism, utan att man också i nyhetstexter aktivt framställde de “bruna” i positiv dager. Genomgående ifrågasattes rapporter om nazisternas övergrepp och påstods vara kommunistisk propaganda, till och med när en koncentrationslägerfånge redan 1934 vittnade om vad han utsatts för i Oranienburg.
Johan Perwe är aktuell med sin nya bok “Bländad av brunt –Nazismen och motståndet i Linköping 1933–1945” där han avlsöjar Correns pronazistiska förflutna.
I resereportage förskönades okritiskt det nya Nazityskland. Antisemitismen förringades, tidningens budskap var att vi måste förstå tyskarnas förbittring mot en minoritet som dominerade starka yrkesgrupper som advokater och läkare. Kristallnatten hade judarna exempelvis själva “provocerat” fram. Corren ville hålla en stram kurs i flyktingpolitiken för att inte Sverige skulle få ett eget “judeproblem” och för att skydda den svenska “folkstammen” från "främmande raselement”.
På samma vis hävde tidningen att det var Frankrike och Storbritannien som orsakade krigsutbrottet i september 1939 genom att inte hörsamma Nazitysklands “rimliga” krav. Tredje riket uppfattades som västvärldens räddning från kommunismen.
Till och med när de allierade började befria koncentrationslägerfångar ifrågasattes uppgifterna på ledarplats och ignorerades helt på nyhetsplats. När Hitler tagit livet av sig rapporterades det om honom i hyllande ordalag.
Bakgrunden till det var att ägaren och chefredaktören Eskil Ridderstad, också ledamot för Högerpartiet i stadsfullmäktige, var pronazist och att han mycket aktivt lade sig i det redaktionella arbetet.
Corren köpte dessutom sina internationella nyheter från den tyska nyhetsbyrån Deutsches Nachrichtenbüro (DNB) som var underställd det nazistiska propagandaministeriet, samt protyska amerikanska United Press (UP) och svenska pronazistiska Skandinaviska Telegrambyrån (STB).
Det här var på intet sätt givet i tiden. De allra flesta svenska nyhetstidningarna var västvänliga och slöt upp bakom de allierade. Helsingborgs Dagblad, Norrbottens-Kuriren, Aftonbladet och Corren hörde till de få undantagen som intog en pronazistisk hållning och kritiserade västmakterna för att inte bekämpa Sovjet.
Pronazisten Rolf Nystedt skrev för Corren långt inpå 1960-talet.
Johan Perwe nämner flera nazistvänliga medarbetare på Corren under den här tiden. I synnerhet intressant är kritikern Rolf Nystedt som skrev för tidningen långt inpå 1960-talet. Den östgötske och pronazistiske författaren K. G. Ossiannilsson var ett känt namn som medverkade med dikter och längre texter i Corren.
En tung motvikt var socialdemokratiska Östergötlands aftonblad (numera Folkbladet i Norrköping) som övergav sitt försiktigt liberala förhållningssätt 1935 för att bli mer konfrontativ mot den stora konservativa konkurrenten. Det ledde också till att den socialdemokratiska väljarskaran växte i Linköping.
Under den unge socialdemokraten Rolf Edbergs ledning valde “Östgöten” konsekvent att ta avstånd från och att rapportera om judeförföljelserna. För den tidningen var det heller aldrig en fråga om vem som var orsaken till kriget. Östgöten arrangerade litteraturaftnar i Linköping för att stärka det fria ordet och bjöd in författare som Karin Boye, Nils Ferlin och Vilhelm Moberg. Edberg motsatte sig också att den svenska staten censurerade svenska tidningar under kriget i syfte att inte provocera tyskarna.
Som chefredaktör för socialdemokratiska Östergötlands afonblad stod Rolf Edberg rakryggat upp mot nazismen.
Johan Perwe framhåller att Corren, då som nu, också bejakade rent kommersiella intressen. I själva verket var den pronazistiska hållningen välkommen bland allmänheten i Linköping, mellan 1933 och 1945 växte tidningen från 24 000 till 36 000 läsare. Just det perspektivet är intressant i våra dagar med tanke på tidningarnas digitala omställning. I vilken mån kan tidningarna vårda och förflytta över det offentliga rum för kultur och reflektion man skapat in i en ny era och inte gå vilse i att förse människor med det “de vill ha” eller att endast bekräfta deras världsbild?
Nazistiska partier kunde när de var som mest aktiva dra över tusen åskådare till sina möten i Linköping på 30-talet. Flera rent nazistiska tidningars redaktioner, som “Nationalsocialistisk Tidning” och “Klingan”, baserades också i staden.
Konstapel Karl Gustav "Kalle Hasing" Johansson drar blankt mot en hotande folkmassa på Bokhållaregatan under nazistkravallerna i Linköping 1943.
Bland skolungdomen organiserades nazister och Johan Perwe nämner flera lärare på läroverket i Linköping som var aktiva inom rörelsen och använde lektionssalen som sin plattform. Inom militären fanns nazister i officersleden samt bland de frivilliga Linköpingsbor som stred på Finlands sidan mot angriparen Sovjetunionen. Samtidigt sorterades öppet nazistiska element inom Försvaret bort och när sådana uppdagades blev det allmänt uppmärksammat. Inom Svenska kyrkan fanns det bara ett fåtal nazistsympatisörer och de flesta prästerna slöt upp bakom den svenska demokratin.
Hur förhåller sig en tidning 2022 till ett så befläckat förflutet, nu när just var och ens “rötter” har grävts fram och granskats under senare år? Det är bara att svälja och fortsätta försöka göra bot och bättring, att ta sin uppgift som en pelare i det demokratiska samhället på största allvar. En stor eloge förtjänar Johan Perwes omistliga arbete med att synliggöra vårt arv och göra oss medvetna om att ”fake news” och ”alternativa fakta” fortlevt i till synes städade sammanhang. Värdet av journalistisk integritet är något att hålla i minnet i dessa tider när medmänskligheten och demokratin står inför nya svåra prövningar. Dessutom är ”Bländad av brunt” en riktigt, riktigt bra och angelägen bok.