Att förvalta en annan människas livsberättelse är ett ömtåligt åtagande, ett ”förtroende” som Lena Einhorn skriver i inledningens dedikation till minne av journalisten och författaren Jackie Jakubowski, född Joachim Marek Jakubowski (1951-2020).
"En låda apelsiner" är en drabbande gestaltning av Jakubowskis uppväxt i Polen, de sena tonårens tid och flykten till Sverige. En bitterljuv berättelse om överlevnadens psykologi samt en omistlig lektion i Sveriges och Europas moderna historia.
Här finns förlusten av en mor, lojaliteten med sårade och rädda vuxna, vänskap, kärlek och exil. Här finns den viktiga historiebeskrivningen om hur den polska kommunistiska regimen i slutet på 60-talet utsatte polska judar för en vedervärdig antisemitisk kampanj som ledde till att över 3000 judar kom till Sverige.
Även om den judiska identiteten under hela uppväxten varit förknippad med obehag hos Joachim blev händelseförloppet som började med våldsamma studentupplopp en chock. In i det sista försökte han hålla ifrån sig sanningen. Till och med de som levde assimilerade liv, utan minsta antydan till någon judisk bakgrund, drabbades. Bara två decennier efter Förintelsen skulle oskyldiga judar återigen tvingas lämna sina hem.
"Men stämningarna låg liksom kvar i luften, eller i människors blodomlopp. De kunde väckas, närhelst politikerna behövde väcka dem."
Läsaren dras in i ett på samma gång personligt som allmänmänskligt mysterium kring människans komplexa beteenden i tider av oro och fult maktspel. Vad är sant? Vad har egentligen hänt? Har den lille Joachim fått en rättvisande förklaring till varför mamma Salusia lämnade honom med pappa och åkte till Israel med tvillingsystern Basia? Och varför ville farbror Zbigniew och tant Sofia honom så väl, i alla fall fram tills allt det overkliga hände och vännen Woytek blev tyst?
När personliga traumatiska upplevelser går hand i hand med strukturella systemfel behöver den ackumulerade skräcken avkodas och synliggöras i någon form, kanske kläs i ord. Finkänsligt, utan ett ord för mycket och i exakt rätt dramaturgisk ordning låter Einhorn läsaren vara med på just en sådan avkodning. På ett filmiskt sätt får vi kliva in och ur scener, både skräckinjagande och kärleksfulla, ständigt i en mästerlig balansgång mellan verkligt och overkligt, rimligt och orimligt.
Titeln på boken rymmer ett helt livs nyanser av utanförskap, längtan efter tillhörighet och behovet av tröst. "En låda apelsiner" är en djupt berörande balansgång mellan en enskild människas sanning och de omständigheter som ligger bortanför förmågan att ens kunna ta in. Redan som barn var skrivandet för Jasio ett sätt att bringa ordning, ”att skriva hjälper mot det mesta, då försvinner alla underligheter i världen”. Han överlevde många svek, avsiktliga och oavsiktliga.
När han som 18-åring, ensam med sin cancersjuke pappa, motvilligt tar sig genom tre länder, fyra gränskontroller och över ett hav är det återigen för att överleva. Sitt riktiga liv, en intensiv förälskelse, nära vänner och de påbörjade ingenjörsstudierna på Tekniska högskolan, allt blev kvar hemma i Polen. Pappa Stanislaw, han som var ansedd skräddare i Katowice, dör i sin cancer efter en kort tid i det nya landet. Den unge Jackie Jakubowski blir återigen lämnad ensam. Behöver han fortsätta förverkliga pappas dröm om att bli ingenjör? Eller finns där ett annat sätt att reparera världen?
Under sina 50 år i Sverige blev Jackie Jakubowski en hängiven försvarare av minoriteters rätt att uttrycka sin särart och ta aktiv del i samhället. Både som chefredaktör för Judisk krönika under 35 år och författare stod han upp för språket och minnet. Bara titlarna på några av hans böcker räcker för att förstå vidden av Jakubowskis livsgärning; som exempelvis ”Ljudet av alef: judiska tankar om hemmahörande, minne, identitet, Gud och diasporan” (2000) eller ”Spår av lamed: berättelser om några judiska livsöden” (2009).
Om det inte vore för den här enskilda dokumentärromanen skulle en betydelsefull länk till den polsk-svensk-judiska historien gått förlorad i samband med Jackie Jakubowskis bortgång. Ett finare sätt att lysa frid över en människas minne blir svårt att överträffa. Lena Einhorn har återigen visat hur skickligt hon bemästrar konsten att reflektera och referera ett livsöde. När hon berättade historien om sin egen mor i "Ninas resa" (2005) blev den också film. Något som även "En låda apelsiner" borde bli.