I alla fall när Peter Johansson och Matilda Grün står för underhållningen. Hon med en lång karriär i Tyskland och Österrike. Han med huvudroller i musikaler i både Sverige och Storbritannien. Båda med ursprung från Norra Finnö i S:t Anna.
Det har blivit en tradition nu. Sommarkonserterna i S:t Anna kyrka. För tolfte året i rad. Och med åttiotredje spelningen invigdes årets version. Kusinerna och musikalartisterna Matilda och Peter på scenen. Och arrangemanget som ett långt släktkalas och en familjeangelägenhet.
Årets tema: sånger från 1950- och 1960-talen. Beatles och Lill-Babs, Roy Orbison och Sven Ingvars. Ja, ni fattar grejen. Matildas förfinade, skolade röst i vackra sånger och enkla låtar från när popen var ung. Peters uttryck som gärna vill välta rockscener, men som oftare blir kvar i de enklare popdängorna en kväll som denna. Tillsammans två fantastiska röster som möter en tid när sångtexterna byggde på repetition, röstomfången var lika smala som slipsarna, och gitarrerna var stämda för tre ackord. Lite slöseri kan det tyckas, men repertoaren bygger på igenkänning och fångar även några sånger vars texter berättar fina historier.
Peter och Matilda varvar duetter med solosång. Ofta ackompanjerar de sig själva på gitarr. Fyrapersonerskören möter upp med bakgrundspålägg och dansrörelser. Violinkvartetten balanserar och skapar förfining över klassiska sånger från förra seklets mitt. Och konserten ackompanjeras därtill av bas, piano, ståbas, saxofon, slagverk och ett inledande knappdragspel. Kör i vitt. Violinkvartett i svart. Matilda i en glittrig mintgrön långklänning signerad 1960-talet. Peter i svart tenniströja och glencheckrutiga byxor. Kyrkokoret i färgskiftningar.
Det är trivsamt, familjärt och tacksamt. Det blir briljant i Simon & Garfunkels ”Sound of Silence” och lekfullt snyggt i The Shadows ”Apache”. Och det visar på stort gehör och lekfullhet när man mot konsertens slut låter publiken önska sånger, plockar snabbt fram dem och hittar spontant egna uttryck i versionerna. Och det sluts en cirkel. Från nutid till dåtid. Från West End och Teater Neuschwanstein till S:t Anna. Och från lättjepopen och gitarrackorden till kyrkan som scen och inramning. En mikromillimeter och en nanosekund från här till nu.