Konsert
”Storslagen cellokonsert” med Norrköpings Symfoniorkester, solist Pelle Hansen, dirigent Tung-Chieh Chuang
Betyg 4
Crusellhallen i Linköping 12/2
Och den behåller sitt grepp om lyssnarna. Kanske är den rentav den mest älskade cellokonserten som finns. Det är inte svårt att förstå. Genom de klassiskt klara och rena linjerna dallrar en nerv som skärper lyssnandet.
Nog känner man igen de personliga dragen från samme tonsättares symfoni ”Från Nya världen”! Här ryms en mångfald av vackra och älskliga melodier, ibland med antydningar till folkliga tongångar – något som var vanligt bland kompositörer i Dvořáks generation. Samtidigt med en auktoritet i uttrycket finns en längtan och en skörhet; till exempel i andra satsens inledning, där man knappt törs andas. Här visade för övrigt träblåsgruppen upp en homogen och behaglig klang.
Möjligen rymmer konserten mer av känslor och känslosamhet än vad den energiske och tydlige dirigenten Chuang valde att ge utrymme för, möjligen på grund av risken att slå över i sentimentalitet.
Solisten Pelle Hansen hade hämtats från orkesterns egen cellosektion, ett hållbart och bra drag! Med mycket dubbelgrepp och oktavspel hade han fullt upp, eftersom Dvořák utnyttjat instrumentet maximalt. Men ännu hellre minns jag hur han med sin varmt innerliga och blodfyllda ton gjorde det bästa av de sångbara avsnitten. Genom att ibland låta enskilda långa toner svälla gav han var och en av dem liv och dynamik.
Mycket av den symfoniska repertoaren består ju av musik från Dvořáks 1800-tal. Allt är inte lika haltfullt, och visst anas ibland en trötthet och en slentrian i utbud och repertoarval. Men den här konserten får aldrig tystna – den talar till oss genom tidevarven!
Dvořák har även knåpat ihop en grann orkestersats, och han skulle förmodligen varit mer än nöjd med SON:s sätt att omhänderta den. Det är en uppbygglig fröjd att få njuta av dem - tänk bara på den bäriga kvaliteten i stråksoundet. De håller stilen som en av de bästa orkestrarna i landet!
Som bejublat extranummer spelade Hansen Preludiet ur Bachs 2:a cellosvit, fjäderlätt och andaktsfullt.
SON:s så kallade kortklassiker är en tilltalande och utmärkt idé: en timme på vardagskvällen, utan paus och utan förväntningar på galastämning och festivitas. Sådant har visst sin plats, men uppenbarligen inte alltid. Musiken är det viktiga, inte accessoarerna.