Christa Wolf på besök i västtyska München 1987.
Böcker
Christa Wolf
“Landet som icke är”
Översättning: Margaretha Holmqvist
Lind & Co
Christa Wolfs förhållande till DDR var sammansatt och motstridigt. Hon ville vara en utpräglad östtysk författare och var också en av de främsta företrädarna för den “demokratiska” republikens litteratur.
Wolf gick med Tysklands socialistiska enhetsparti 1949 och förblev medlem till 1989. Under 60-talet var hon politiskt aktiv, men lämnade det bakom sig efter ett kritiskt tal vid partikongressen 1967. Därefter var Wolf under säkerhetspolisen Stasis bevakning, men själv var hon också under flera år dess hemliga medarbetare. Hon motsatte sig sedan Östtysklands sammanslagning med det kapitalistiska Västtyskland.
Wolf har omnämnts som en östtysk motsvarighet till den västtyske Nobelpristagaren Günter Grass, på samma vis försökte hon förstå hur föräldragenerationen kunnat låta sig besvärjas av nazismens lögner. I sina romaner gjorde hon upp med Hitlertyskland, men skildrade också vanliga människors liv i DDR, ofta ur en feministisk synvinkel.
Wolfs relevans som författare ansågs ha upphört i samband med att Berlinmurens fall, hennes nära band till det kommunistiska förtrycket och kontroversiella ställningstagandet gjorde henne till något av en paria i det enade Tyskland. Men långsamt återupprättades Wolfs namn genom priser och erkännanden fram till hennes död 2011 och hennes litterära kvarlåtenskap har sedan börjat läsas med nya nyfikna ögon.
Christa Wolf i samband med att hon tilldelades det prestigefulla Thomas Mann-priset 2010. Ett år senare gick hon bort 82 år gammal.
Nu har Lind & Co återutgivit Wolfs klassiker “Kein Ort. Nigrens” (1979) i Margaretha Holmqvists översättning från 1982 med den Edith Södergran-klingande titeln “Landet som icke är”.
Christa Wolfs klassiker "Landet som icke är" har återutgivits på svenska.
Vi förs till en tebjudning vid Rehn en sommardag 1804. En samling unga intellektuella träffas för att umgås och diskutera livets och tidens svåra frågor. Bland dem finns den framstående botanikern Christian Gottfried Daniel Nees von Esenbeck, författarinnan Bettina von Arnim och hennes bror poeten Clemens Bretano samt historikern Friedrich Carl von Savigny. Framför allt möts poeten Karoline von Günderrode och den mångsidige Heinrich von Kleist.
Mycket ska avhandlas och motsättningarna i gruppen är starka. Det är brytningstid mellan den förnuftsdyrkande upplysningen och den svärmiska romantiken.
De älskar antikens gudar som alltmer övergår från att vara klassicismens livlösa stoder till att bli poetiskt levande väsen i den tyska fantasin. Har de alla läst August Wilhelm Schlegels översättningar av William Shakespeare? Hur ska egentligen Königsbergsfilosofen Immanuel Kants idé om “tinget i sig” förstås, är verkligheten något annat än det som uppenbarar sig för oss? Och är det sant att mästaren Goethe, geniet bakom generationsromanen “Den unge Werthers lidande” (1774), har lagt fjäderpennan på hyllan?
Christian Friedel spelar den ensamme och olycklige Heinrich von Kleist i Jessica Hausners film "Amour Fou" (2014).
Är verkligen teknologi och industrialisering mänsklighetens välgörare? Vad är paradiset värt om vägen dit är en färd genom den öken av förödd natur, undrar Kleist.
Hur ska den schweiziske filosofen Jean-Jacques Rousseaus revolutionerande idéer värderas? Har de någon mening för tysken eller är han egentligen bara det farliga Frankrikes profet? För hur ska de som tyskar hantera det stora hotet i Napoleon Bonaparte? Löjtnanten och preussaren Kleist var med att besegra de revolutionära fransmännen under Rhenfältåget 1796. I sina essäer prisar han tidens nya demokratiska värden frihet, jämlikhet och broderskap, men hävdar att rättvisans känslor måste lägga band på sig genom att dra lärdom av historien för att undvika revolutionens blodbad. Viljan till makt ska vägledas av visdom.
Günderrode och Kleist finner varandra och drar sig undan resten av sällskapet. De delar ett utanförskap och en hemlöshet i världen. Han är rastlös och på ständig jakt efter att finna sin plats, hon känner fången i den snäva kvinnorollen och önskar att hon fötts som man. I dikten finner de både självförverkligande och självförgörande, ingen av dem tror på utopins förverkligande här på jorden utan talar om att finna vila i “landet som icke är”, om döden som en möjlig befrielse från livets bojor.
Henriette Vogel (Birte Schnöink) och Heinric von Kleist (Christian FIedel) ingår en självmordspakt i Jessica Hausers film "Amour Fou" (2014).
Berättelsen är fiktiv, dess huvudpersoner träffade aldrig varandra, men vi i eftervärlden känner deras öde. Kleist ingick en självmordspakt med sin cancersjuka väninna Henriette Vogel och sköt först henne och sedan sig själv vid skön Wansee utanför Berlin 1811 (en tragedi skildrad i österrikiskan Jessica Hausners vackra film ”Amour Fou” (2014)). Av olycklig kärlek borrade Günderrode en dolk genom sitt hjärta vid Rhens strand i Winkel 1806. Hennes självmordsbrev var en över tusen år gammal dikt av den indiske poeten Bhartrhari, översatt i ödesmättad anda av ingen mindre än den tyska nationalismens fader, filosofen och poeten Johann Gottfried Herder.
Den olycklige Heinrich von Kleist (spelad av Christian Fiedel) far bort till "landet som icke är" i Jessica Hausners vackra film "Amour Fou" (2014).
Varken Günderrode eller Kleist var några författarnamn när de var i livet, det är först i efterhand de har upptäckts och erkänts litterär betydelse. Kleist var något av en felande länk mellan klassicismen och romantiken, både subversiv och ironisk. Motiven hämtade han inte sällan ur den antika mytologin, men lämnar det allmänmänskliga och civilisations danande därhän för det egensinniga, extrema och groteska. Han var också patriot och nationalist, i både dramer och dikter skildrade han hotet från Napoleon och fransmännen. Under pseudonymen “Tian” diktade Günderrode naket och självutlämnande om starka hjältinnor och utmanade tidens kvinnoideal och traditionella könsroller.
Wolf var skolad i germanistisk och förstås väl bevandrad i den tyska kulturhistorien. “Landet som icke är” har tolkats som en allegori för de intellektuellas omöjliga situation i Östtyskland, främlingskapet och ofriheten. Samtidigt blir den lilla sammankomsten vid Rhen en scen för en omvälvande tid den tyska historien och en närmast dialektisk analys av den dynamiska motsättning mellan känsla och förnuft som sedan kom att forma landet. De revolutionära och utopiska visionerna sammanblandas med passionerad nationalism och patriotism, fascination för organiska system, naturens mysterier och biologins vetenskap samt en kluvenhet inför den annalkande moderniteten. Ett folk som söker sin plats i världen, självmedvetet, kreativt och duktigt, men också förläget och revanschistiskt i en tragisk syntes, i ett land som egentligen aldrig var.