Opera
"Zebran"
Musik: Tebogo Monnakgotla.
Libretto: Kerstin Perski
Dirigent: Emil Eliasson.
Regi: Deda Cristina Colonna.
Scenografi, kostym: Bente Rolandsdotter.
Sångsolister: Georg Källström, Luthando Qave, Agnes Auer, Karin Osbeck, Emma Johansson, Pascal Zurek.
Vadstena-Akademien, Vadstena slott. 23/7– 11/8
Så fick vi äntligen uppleva "Zebran". Den sceniska uppställningen och scenografin var luftig. Rymden i den vackra gamla lokalen bidrog till en känsla av ödslighet. Men förstärkte även associationen till något slags uråldrig ritual; platsen för en dom eller en uppgörelse.
Till denna känsla bidrog även djuren. Förstelnade gestalter, hängande från taket, hopkrupna på golvet eller fångade i steget. Zebror? Nej, allt grått och anonymt. Men ändå är vi väl i en annan värld, i det vilda, eller?
Gestaltning och iscensättning väcker funderingar och frågor. Även titeln är ju mångtydig. Den dubbla färgen; att vara det ena eller det andra eller både och. Att passa in eller att sticka ut. Att vara en i flocken eller förbli utanför, som den Andre.
Zebran bär en hög ambition att skildra flera tunga svårigheter. Hur vi i väst hanterar flyktingproblematik. Attityden till de främmande. Välviljan och våndan.
Genomgående är även homosexualitet, som tecken på vår världs tolerans och öppenhet? Eller en förevändning för att hjälpa? Det blir som en yta för den brist på kärlek och empati som lyser igenom spelet.
Samtidigt finns där förstås passionen, lidelsen. Den ”kärlek” som skapar kaos och driver människor bort från varandra.
Sångarna kämpar för att hålla det komplexa spelet på plats, göra det begripligt och trovärdigt. Det är berörande och drabbande i enstaka scener. Men svårt att känna en stark helhet.
Här finns många starka sånginsatser. Kraftfullast är Luthando Qave som den ena huvudrollen John. Även Georg Källström som Edward är smärtsamt känsloladdad. Deras samspel är gripande och även en klanglig skönhet i baryton och tenor som omslingrar varandra.
Övriga sångare är alla på hög nivå. Imponerande, men inte lika tydliga i sina karaktärer som ”hjålpare” eller bara nyfikna betraktare av ett ”spektakel”.
Musiken är konsekvent och homogen i sitt tonspråk. Tonal och lättillgänglig i något slags förmodernistiskt tonspråk. Den fungerar bra som känslovärld och fond, likt filmmusik. Följer dramat nära. Men jag saknar något som sticker ut och överraskar. Något som skärper smärtan eller gestaltar det dolda våldet.