Konsert
Norrköpings symfoniorkester, dirigent Daniel Blendulf
Betyg 4
Crusellhallen i Linköping 11/3
Detta påverkade dock inte musikupplevelsen, som aktiverades med ”Einride”, ett stycke som SON beställt av Jacob Mühlrad, tonsättare i ropet. Det är sprunget ur tankar om relationen mellan artificiell intelligens, Gud och liturgi – det låter märkligt och var kanske inget som kunnat anas utan den i förväg givna informationen.
Musiken lät ”annorlunda”, fylld av ett laddat lugn och föredömligt utnyttjande av den stora orkesterns resurser. Jag har för mig att Mühlrad i första hand har skrivit vokalmusik, så det var spännande att också få höra hans instrumentala sida.
Schumanns andra symfoni är ljus och positiv – lite oväntat när man vet att han under tiden för komponerandet mådde dåligt i sin själ. SON:s polerade välljud lyfte inledningen, brassets sakralt klingande avsnitt lät fantastiskt. Blendulf tydliggjorde en klassisk klarhet och variationer i orkesterkoloriten.
I Scherzo-satsen fascinerade dialogen och samspelet mellan stråkar och träblås. Och i den magnifika finalen gör Schumann med auktoritet ett livsbejakande ställningstagande, kanske en sorts markering mot sitt eget själstillstånd – men det är en triumf med mjuka kanter.
Trots sitt uppenbara mästerskap har Schumann ibland underskattats som symfoniker. Men ingen som hörde SON:s framförande kan rimligtvis missa hans kvaliteter. Lättlyssnat och rentav underhållande – javisst! Lättviktigt – icke!