Ingen annan artist (sorry Plura) har väl skildrat omgivningarna bättre eller mer framgångsrikt än Markus Krunegård. Det märks på förväntningarna. Det märks på publikmottagandet. Det märks på jublet. Kärleken finns i luften. Den vibrerar under våra fötter. Öppnande ”Ben kött & känsler” drar trots sin korta livstid ner allsång och skapar direkt en fin gemytlig festivalstämning.
Därifrån tar Herr Krunegård med oss ut på motorvägen. Det är plattan i mattan och temperaturen når långt över trettiosju. Markus Krunegård trivs på scenen. Man ser det och framför allt så syns det.
Pop-smockan som levereras i ”Everybody Hurts/Hela Livet Var Ett Disco” är skräddarsydd för kvällar som dessa. Händer i luften. Allsång som river ner stjärnor.
Sjävklart bjuds det på det där avväpnande mellansnacket som Markus Krunegård snart kan doktorera i. Det är ju inte direkt att stämningen blir sämre av att prata om SM-guld, om Janne Andersson.
Visst finns det en del dalar under spelningen, vissa moment som inte riktigt tar sig ut över området.
Men de glöms snabbt bort och blir parenteser när en låt som ”Korallreven & Vintergatan” exploderar som fyrverkerier över våra stora ögon.
Eller en ”Du stör dig hårt på mig” som svänger nåt så förbannat.
Då inser man vilken unik status Prinsen har i Musiksverige.
Markus Krunegård kom hem och tog över Drömmen. En plats som genom åren tagit emot mer kroppsvätskor än reningsverket kan från och med nu förhoppningsvis bli förknippat med något finare och vackrare.
Drömmen.
Ja, varför inte?