Två klassiska svenska konstverk. David Becks porträtt av drottning Kristina från 1600-talet och Holger Bäckströms och Bo Ljungbergs "Chromo Cube", ett av de första riktiga datoranimerade konstverken.
Det är tråkigt att vetenskapen är så angliserad, studier och avhandlingar skrivs på vår tids lingua franca. Nya “Swedish art historiography” är inget undantag, antologin skildrar den svenska konstvetenskapens framväxt och framtid, på engelska. Upptäckten av de egna folkspråken och den egna nationens kultur är verkligen en av renässansens, reformationens, upplysningens och nationalromantikens välgärningar och en förutsättning för vår egen demokrati. En sann mångfald som tagit sig uttryck i arkitektur och bildkonsten.
Ett av kapitlen handlar just om den egna konstens betydelse för forma nationell identitet, hur den unga nyblivet självständiga nationen Finlands pionjärer till konsthistoriker vände sig till det svensk-finska arvet för att förstå sin egenart, när man efter drygt hundra år i fångenskap blev kvitt ryssen 1917. Även i Finland är nu konstvetenskapens primära språk engelskan och ämnets framtid är oviss, precis så som svenska språket numera har det svårt att hävda sig i landet. Frågan är om nationernas framtid ligger i deras förmåga att förstå och förvalta den egna historien.
Den svenska konstvetenskapen har sitt ursprung i en av filosofins grenar, estetiken, “läran om det sköna”, och långt inpå 1800-talet ingick både det som skulle bli litteraturhistoria och konsthistoria i det mer övergripande ämnet på universiteten. Sedan kom konsten att studeras ur ett historiskt perspektiv, en forskning som växte fram i samklang med de nya muséer som grundades under 1800- och 1900-talet i syfte att bevara och tillgängliggöra den svenska historien och kulturen. En förgrundsgestalt för ämnet var den schweiziske historikern Jacob Burckhardt som studerade renässansens målningar, skulpturer och byggnader utifrån hur samhället och kulturen i övrigt såg ut och han lyckades på så vis beskriva en hel epok och anda.
Under det stormiga och radikala 1960-talet omvandlades det svenska universitetsväsendet i en mer “studenttillvänd” riktning och konsthistoria blev nu snarare “konstvetenskap”. Fast så hade det heta länge i de tyskspråkiga länderna, “kunstwissenschaft” och “bildwissenschaft” blev “konstvetenskap” och “bildvetenskap”, eller “visuella studier”.
Georg Wilhelm Friedrich Hegel tillsammans med sina studenter. Porträtt av Franz Kugler från 1828.
I Burckhardts följd hade de germanska länderna studerat konst med historiefilosofiska glasögon. Genom Georg Wilhelm Friedrich Hegels perspektiv kunde konsten undersökas utifrån hur pass väl natur och ande var förenade i olika epoker, vilka idéer som var förhärskande och gestaltade i tiden. Konsten tog form genom historiens utveckling mot världens fulländning, men själv avskydde Hegel sin samtids romantik med dess individualistiska drag men såg storheten i klassicismens ”objektivitet” och framför allt den antika konstens förmåga att förena människan och världen. Hans lärjunge Karl Marx visade vägen mot en historisk-materialistisk förståelse av konsten, att avläsa hur konstverk återspeglar dess tids och samhälles produktionsförhållanden och ekonomiska struktur.
Under 1970-talet introducerades snarare pedagogik, psykologi och sociologi som nya sätt att avläsa och tolka konsten både historiskt och i samtiden. Successivt växte också kvinno- eller genusperspektivet fram för att lyfta fram kvinnliga konstnärer och inte minst gestaltningen av kvinnor och män i konsten. Under framför allt 2010-talet har den normkritiska forskningen tillkommit som söker efter fler könsidentiteter och sådant som gestaltningen av etnicitet i motiven. Här närmar sig bildstudiet vår tids infekterade frågor kring politisk korrekthet och striden om vilka ord vi ska och får använda. Ska även bilder begränsas av hänsyn till att människor kan “kränkas” av dem? Som vi sett med Lars Vilks muhammedkarikatyrer är det en högst laddad fråga i en globaliserad värld med skiftande syn på konstnärlig frihet och bildstormeri.
Från 1920- till mitten av 70-talet studerades konsthistoria endast vid universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala, men med åren har konststudiet spridit sig till fler yngre lärosäten som de i Karlstad och Växjö. Vid Linköpings universitet började konsthistoriska kurser ges 1984 eftersom forskningsmiljön var interdisciplinär i det så kallade “Tema”, kom ämnet och konststudierna präglas av att skilda vetenskapsfält möttes. Konst studerades inte bara hur historiska, utan också religionsvetenskapliga och sociologiska perspektiv, vilket bland annat ledde till uppmärksammad forskning om den svenska arbetarrörelsens och arbetarkulturens bilder och självbilder. Konstvetenskapen har flyttats runt mellan institutioner och avdelningar på universitetet och ingick i kulturvetarprogrammet till dess att de lades ner 2018. Med tiden har ämnet också förskjutits från det konsthistoria mot ett vidare studium av grafisk design och kommunikation.
Avsnittet om konststudiet vid Linköpings universitet är skrivet av Gary Svensson, biträdande professor och docent i konstvetenskap och visuell kommunikation vid Institutionen för kultur och samhälle. Han själv är omskriven i ett annan kapitel för sin banbrytande konsthistoriska forskning om datoranimerade konstverk. Den digitala konsten är bara ett av flera fält där traditionella uttryck som måleri och skulpturer tar sig nya uttryck.
1. Olof Rudbeck letar efter Atlantis, gravyr Dionysius Padt-Brugge 1679.2. Erik Dahlberg har haft stor betydelse för svensk konst- och arkitekturhistoria, målning av Dahlbergh David Klöcker Ehrenstrahl från år 1700.
I boken skildras också förstås den arkitekturhistoriska forskningen som vi kan spåra tillbaka till 1600-talets universalgeni Olof Rudbecks fantasirika göticism och hans studier av fornlämningar i jakten på ett nordiskt Atlantis och civilisationens ursprung. Strax därefter tog militären och arkitekten Erik Dahlberg vid och skapade det ovärderliga planschverket “Suecia antiqua et hodierna”, “Det forna och nuvarande Sverige” (1703), som innehåller bilder på svenska slott och städer från stormaktstidens sista dagar.
Linköping avbildat i Erik Dahlbergs oväderliga planschverk "Det forna och nuvarande Sverige" (1703).
Scenografi är ett annat område som konstvetenskapen fått upp ögonen för vartefter. Hur inverkar en så visuell pjäs som August Strindbergs “Ett drömspel” (1902) på dess samtids- och framtids scener? Den franske filosofen Gilles Deleuzes tankar om hur vår uppfattning om samtiden kodas och binds samman genom samhället, språket och idéerna, hur ingen eller ingenting kan verka utan det sammanhang vi befinner oss i, har blivit viktigt för scenografiforskningen. Den scenografiska inramningen av de pjäsen som spelas är på så vis ingen slump, utan ett uttryck för hur dramat tolkas av samtiden.
August Strindberg, målning av Richard Bergh från 1905. 2. Harriet Bosse som Indras dotter i uruppsättningen av Strindbergs "Ett drömspel" på Svenska teatern 1907.
Likt bildkonsten och dess klassiska institutioner (museet, galleriet) står konstvetenskapen oviss inför framtiden. Det egendomligt eftersom vi nu lever i en så visuell kultur att bilden och studien av den borde vara viktigare än någonsin, inte minst i det generiska och schablonartade bildspråkets tid då vi översköljs av bilder i film, serier, reklam och framför allt de sociala mediernas bildflöden.
Max Liljefors, professor i konsthistoria vid Lunds universitet, konstaterar att en stor utmaning för konstvetarna är att åter närma sig kritiken och beskriva och teoretisera det direkta mötet med konsten. Aldrig tidigare i historien har det skrivits så mycket om bildkonst, före upplysningens stora intresse för estetiken var det över huvud taget ovanligt, vi får gå tillbaka till antiken för att hitta djupgående texter om bildkonstens natur och värde.
Tre tyskspråkiga tänkare. Schweizaren Jacob Burckhardt, tysken Edmund Husserl och österrikaren Martin Buber.
Samtidigt är det nu inte ovanligt att både forskare och studenter bara ser verk i digitaliserade bilder, inte objekten själva, ändå kan det rendera uppsatser och avhandlingar om hundratals sidor. Liljefors hävdar att konststudiet kan göra sig självt och bildkonsten relevant genom att befria sig från det historiska och kontextuella, att i de återigen tysktalande fenomenologiska filosoferna Edmund Husserls och Martin Bubers anda återge upplevelsen i det direkta fysiska och mentala mötet med konsten, vilka existentiella och moraliska frågor dessa väcker och på vilket vis det är relevant att lära oss vara människor?
Vi får hoppas att denna historik över det konsthistoriska ämnet, skriven av svenskspråkiga forskare, också översätts till svenska, för den förtjänar en långt mycket vidare publik än konstnärer, konstvetare, kritiker och kulturjournalister. Bildkonsten berör och är viktig för oss alla, även för dem som ännu inte insett det.