Högromantisk klangfrossa med extra allt

Suveräna pianisten Gabriella Montero sopade banan med sin suggestiva Tjajkovskijtolkning i torsdags. Det blev en uppvisning med så mycket attityd att orkestern hamnade på efterkälken.

Suveräna pianisten Gabriella Montero sopade banan med sin suggestiva Tjajkovskijtolkning, skriver vår recensent Michael Bruze.

Suveräna pianisten Gabriella Montero sopade banan med sin suggestiva Tjajkovskijtolkning, skriver vår recensent Michael Bruze.

Foto: Caroline Kvick

Recension2022-05-06 10:17
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Konsert

Lysande pianokonsert

Betyg: 4

Norrköpings Symfoniorkester

Pianosolist: Gabriella Montero

Dirigent: Karl-Heinz Steffens

De Geerhallen 5 maj

Tjajkovskijs ”Pianokonsert nr 1” blev till en rejäl och välgörande klangfrossa. Herregud vilket flöde som strömmade ur instrumentet som till och från behandlades som ett slagverk. Det är länge sedan jag hörde någon med en så stor ton. Och så kompromisslös. 

I en hängiven tolkningsinsats skapade solisten en pianistisk klangprakt där rytm och melodi smälte samman. Det var som om Montero läst ett recept och därefter givit sig ut på friåkning. I förhållande till detta kändes orkestersatsen mera akademisk och inte musicerande utifrån samma läsart.

Och hoppsan! Konsertens extranummer blev till en liten workshop där publiken fick välja ett tema som solisten improviserade över. Det blev ”Vem kan segla” i konsertversion.

Richard Wagners opera ”Parsifal” har i Henk de Vlieger arrangemang blivit till en rejäl orkestersvit. Denne nederländare har satt samman ett musikdrama i kompaktformat. 

I musiken sveps vi med i olika instrumentsektioner som ställs med och mot varandra. Det är brett, stort och målande. Ofta stämningsmättat. Klangerna är svällande och i färgsättningarna känner vi igen Wagners harmonik.

Men jag kan inte komma ifrån att det i längden blir lite tröttsamt. Utifrån tonsättarens tankar om ett allkonstverk kändes det som om det saknades en gäng ingredienser.