Roman
Thomas Larsson
Gravitation
Nirstedt/litteratur
Då, på 1970-talet i Uppsala, var de ett sammansvetsat kompisgäng om sex, sinsemellan olika men likväl oskiljaktiga. Sedan hände livet och vännerna drev isär. När de till sist möts igen, de som ännu lever, har det gått 40 år och tre av dem – Tommy, Stefan och Charles – vakar hos den fjärde, Sussi, som ligger och dör på ett sjukhus i Sundsvall. Det är en märklig vaka som inkluderar pizza och stora mängder vin.
Naturligtvis gör sig det förflutna påmint. Vilka var de egentligen då, och vad skedde mellan dem? Scenerna kring dödsbädden och den följande begravningen är starka och poetiskt hållna, men blir också splittrade när författaren experimenterar med formen. Det bitvis uppbrutna språket kräver full koncentration och blir ändå hackigt, svårbegripligt. Däremellan finns bra driv i mycket fina skildringar av ungdomstidens framtidstro och livskänsla, men även av missbruk och övergrepp.
"Gravitation" är en ambitiös roman om 540 sidor. Den vill mycket, kanske lite för mycket. Berättelsen skulle ha vunnit på att begränsas, i omfång och kanske även i antal gestalter. Den verkliga huvudpersonen, på 1970-talet liksom nu, Sussi, är dock storartat skildrad; med få undantag sedd lite från sidan, genom vännernas ögon, dominerar hon ändå boken. Thomas Larsson har en särart som berättare. Skildringen av Sussis kamp mot cancersmärtorna är det starkaste jag har läst på länge – och en skakande gestaltning av den förolämpning mot allt levande som döden utgör.