Hallarna, Norrköping
Lördag 26/8
Betyg: 3
Men kvällen blir alldeles för långdragen.
Först ut är det lokala bandet Märtha Frans. Gruppen har bara verkat i ett år, men redan skapat sig ett namn. Varje spelning har något inslag av performance. Ett exempel är att de under Where’s the Music själva satt i publiken medan ett bildspel visades på scenen och vänner till dem delade ut porslinsdjur. Denna gång går en person klädd i grönt regnställ och huva omkring bland publiken och bjuder på frukt. Gissningsvis är det en del av Märtha Frans uppvisning.
De som erbjuds frukt skrattar lite nervöst, en del tackar nej och en del vågar ta emot ett päron eller en banan. På scenen spelar Märtha Frans de låtar de hunnit producera under denna korta tid. Imponerande att de har ett sådant rikt material med en egen synthig ton som ”Klubb Borderline” och ”Ärligt talat.”
Jacob Hellman ställde in sin spelning på grund av en akut operation. Rävarna i Docenterna får istället ta hans plats. Ingen verkar speciellt ledsen för det. Joppe Pihlgren och hans crew, som släppte sin första singel redan 1979, har oändligt många låtar att ta av. De blandar och ger, från 80-talets ”Solglasögon” fram till de senaste som ”Dags att bli hög.” Riktigt skönt blir det förstås i ”Livets peppar och salt” som blev en radioplåga när den släpptes i början av 90-talet.
Fascinerande är hur Docenterna lyckats hålla andan uppe under så många år. Vilket driv! Energin är densamma, Pihlgren är lite som en svensk Iggy Pop med sina spastiska rörelser, och det smittar av sig på publiken. Men låtarna blir alltför många. Docenterna skulle haft en egen spelning.
De vill köra alla låtar och ta över hela kvällen. Men flera står på tur.
Även Eggstone har en lång historik bakom sig. Många trodde nog att bandet som startade på under 90-talet var begravet. Men förra året släppte de en ny singel, ”Like so,” efter nästan två decenniers tystnad. Även Eggstones spelning, som även den är livfull, blir otroligt utdragen. På gränsen till tröttsam.
Alltför sent börjar Jens Lekman spela. Då uppstår också en rad problem med tekniken så Lekman får köra lite aukustiskt. Då visar han verkligen upp vilken skicklig gitarrist och sångare han är. Låtar som ”Friday night at the drive-in-bingo” och ”Maple leaves” vinner allas hjärtan. Han avslutar den trivsamma stämningen på ett fint sätt, om än lite sent.
Knickedick har även i år skapat en genuin stämning. Besökarna är en ständigt återkommande klick. Men återigen känns kvällen lite gubbig och aningen mossig.