Konsert
Östergötlands Musikdagar: Invigningskonsert
Betyg: 4.
Östgöta Blåsarsymfoniker.
Solist: Kerstin Avemo, sopran.
Dirigent: Staffan Mårtensson.
Missionskyrkan, Linköping, 14/8.
1994 grundade musikprofilen Otto Freudenthal Östergötlands Musikdagar, men sedan 2001 är klarinettisten Staffan Mårtensson den konstnärlige ledaren. Veckans olika event är i huvudsak förlagda till Linköping, med utflykter till Norrköping, Vadstena och andra ställen.
Östgöta Blåsarsymfoniker är en viktig samarbetspartner och lite av ett husband, de medverkar flitigt i olika konstellationer. Vid invigningskonserten framträdde de med egna nummer, men även som ackompanjemang till den snabbt inhoppade ersättningssolisten, sopranen Kerstin Avemo.
Först ut var alltså Dmitrij Sjostakovitj med en smattrande och rytmisk fanfar med hisnande löpningar och all festivitas man kan tänka sig. Bra val! Störst intryck på mig gjorde emellertid Symfonikernas framförande av Rimskij-Korsakovs ”Den unga prinsen och prinsessan” där klangen var balanserad och där de olika momenten organiskt växte fram ur varandra.
Kortstyckena, ”Polonaise” ur Tjajkovskijs opera Eugen Onegin och Rimskij-Korsakovs ”Danse des bouffons”, det senare med träblåset ställt mot blecket och med slagverket som extra allt i höjdpunkterna, blev till trevliga avbrott mellan sopranariorna.
Missionskyrkan är inte den optimala lokalen när det gäller att få fram en levande dynamik i orkestersatser arrangerade för blås. Klangen blir lätt hård och alltför omedelbar.
Kända sopranen Kerstin Avemo blev arrangörernas räddande ängel när Cornelia Beskow tvingats ge återbud. Två helt olika röster, den förra koloratursopran, den senare lyrisk dramatisk sopran.
Vad kunde vara bättre att börja med för Avemo än Bernsteins ”Glitter and be gay” ur musikalen Candide, ett pangnummer i den högre trapetsen där solisten fick visa sin tonsäkerhet och virtuositet, liksom i Gounods ”Je veux vivre”, bägge med ett utspel som gjorde att hon snabbt fångade publikens hjärtan.
Gildas aria ”Caro nome” ur Verdioperan Rigoletto vann på sitt dramatiska uttryck och fulla vokala behärskning. Här kunde orkesterapparaten varit mer följsam i dragningarna och blåskompet täckte solisten alltför mycket.
I Gershwins vemodiga ”Summertime” seglade Avemos sopran lätt ovanför hela orkesterpaketet. Mycket vackert.