Dansens vecka
Det börjar i dig
Frida Selander, sång, berättande, rörelse.
Regi & koreografi Björn Säfsten.
Ljussättning Kin Isaksson.
Nordiskt berättarcentrum. Sagateatern.
Riksteatern Linköping. Dansens vecka.
Dansens vecka i Östergötland vimlar inte av professionella gästspel. Jag kom därför till föreställningen med viss förväntan. Visste ju också att en etablerad koreograf, Björn Säfsten var inblandad.
Frida Selander är inte dansare utan singer-songwriter-artist. Det fanns i spelet återkommande rörelser och gester: Lugna steg, en stillsam energi. Sedan några uppsluppna skutt. Hopsasteg runt scenen blir uttrycket för glädje. Men ingen dans.
Artisten samverkar med scenografi och ljus på ett ovanligt sätt. En hög med stativ ligger mitt på scenen. De visar sig vara stavar med ledljus. Dessa stativ flyttas runt och blir ett slags motspelare på den annars ganska tomma scenen.
Selander varvar berättande med egna sånger, som framförs med gitarr eller keyboard, och oftast också ett ganska tätt förinspelat komp. Det förinspelade gör att musiken bär bra. Jag är imponerad hur hon lyckas tajma sången till puls och rytm.
Men detta grepp gör också att musiken blir lite anonym. Det här är ju en utlämnande och personlig berättelse. Det kunde blivit starkare om musiken, och rösten, också var mer naken, nära och rå.
Det hade också blivit starkare med några abstrakta, fristående dansrörelser som bröt av.
Genomgående är stämning och tematik vardaglighet. Det går att känna igen sig. Bilder och scener är ofta hemmiljön i lägenheten.
Hon skildrar en avslutad relation och den sorg och smärta som tar över efter det. Vi kan se föreställningen som en terapi, mot tillfrisknande. Men själv kommer jag inte till några nya insikter.
Trots sorg och trasighet blir berättelsen aldrig särskilt drabbande.
Kanske för att det är ganska förutsägbart. För mig verkar också enkelhet och naivitet som ett slags utslätande filter. Det blir lite tråkigt i längden. Fraser och uttryck upprepas.
Katter nämns som angelägna. De beskrivs till och som zenmästare. Jag tänker att det hade varit bra att lära av dem och kanske dansande sufimästare (som nämns), för att komma bort från det ständiga Jag-perspektivet (en av vår tids sjukdomar).
Allt kretsar kring jag och ego. Hur vore det att byta perspektiv och låta jagets tankar rinna bort. Det som sägs börja i mig börjar kanske någon helt annanstans.