Den levande julkrubban har varit ett sätt att levandegöra evangeliet i Linköpings domkyrka.
Likt många andra har jag varma minnen av att som barn besöka den levande julkrubban i Linköpings domkyrka på julaftonsförmiddagen. Där bland livs levande åsnor och får blev evangeliet just levande. Kyrkorummet var fullt av folk och ändå lyckades min modiga och nyfikna mormor tränga sig fram genom vimlet vid gudstjänstens slut och växla några ord med biskop Martin Lönnebo.
I Linköpings domkyrkoförsamlings nya bok “Ett ädelt och kostbart verk” skildras arbetet med att från Lönnebos biskopstid från mitten av 1980-talet och framåt att göra domkyrkan till en levande plats för kristen tro i ett alltmer sekulariserat samhälle. Den som för första gången besöker domkyrkan tar intryck av är Henrik Sörensens färgstarka altartriptyk från 1935 eller Märta Afzelius tredelande bildväv “Skapelsen” från samma tid. Tidstypisk på flera vis, men också ett exempel på samma process att förmedla det kristna budskapet i just tiden.
Henrik Sörensens altartriptyk från 1935 är kännetecknande för Linköpings domkyrka.
Märta Afzelius tredelade bildväv "Skapelsen" (1934-1938) finns att skåda i Linköpings domkyrka.
Det tog 300 år att uppföra den kyrkobyggnad vi i dag ser i Linköping. Redan på 1000-talet fanns det en träkyrka på platsen, men från mitten av 1100-talet tornade en stenkatedral upp över Östgötaslätten som sedan byggdes ut i etapper fram till 1500-talets reformation. När arkitekten Erik Dahlberg reste runt i slutet av 1600-talet och sammanställde sitt stora planschverk “Det forna och nuvarande Sverige" över landets städer är det förstås domkyrkan vi ser resa sig över Linköping.
I Erik Dahlbergs gravyr över Linköping från slutet av 1600-talet reser sig domkyrkan över staden på ett oproportionerligt vis.
Medeltidens domkyrka var ett ofullständigt försök att spegla “det himmelska Jerusalem” i den östgötska myllan. Precis som den svenska medeltiden för dagens historiker ter sig vara en plats mellan myt och verklighet så var dåtidens kyrkorum det, en plats där himmel och jord, Gud och människa, möttes. I “Ett ädelt och kostbart verk” skildras just hur domkyrkan var en plats där liturgi och rit övergick till rena mysteriespel, passionshistorien gestaltades för dåtidens illitterata kyrkobesökare, inte alls olikt vår tids levande julkrubba.
När man passerar domkyrkan och tjuvlyssnar på de jobbare som i dag arbetar med den stora restaureringen av domkyrkotornet tycker man sig höra främmande tungomål. Likadant var det på medeltiden, det var engelska och tyska arbetslag som anlitades för att bygga den gotiska katedralen i Östergötland. Över huvud taget var den då romersk-katolska domkyrkan en bestämd del av en internationell andlig gemenskap som band européerna samman. Den gotiska katedralen kopplade upp östgötarna mot ett kosmopolitiskt nätverk.
Den kanadensiske filosofen Charles Taylor har skildrat hur den medeltida människans perspektiv gradvis försköts, hur hon sänkte blicken från himlen till att se horisonten och världen framför sig. På så vis väcks hennes intresse för historien och naturen, åtminstone på ett nytt vis. Därefter kommer renässansens återupptäckt av antiken och reformationens nyläsning av Bibeln.
Maartem van Heemskercks altarskåp från 1500-talet och triumfkrucifixet från 1300-talet är minnen från den katolska tiden.
Därför kom också domkyrkan att både till utseende och interiör förändras. Delar av den rika medeltida katolska utsmyckningen av kyrkan passar inte de nya lutherska doktrinerna, annat får vara kvar för att det instrumentellt sätt är viktigt för att skola östgötarna i de bibliska berättelserna. Här sker en förskjutning, bilderna var tidigare gudomlig symbolisk närvaro i kyrkorummet, nu syftar de endast mot något sådant i rent pedagogiskt syfte.
Södra låghusportalen var under 1300-talet utsmyckad med berättelser om Jesu liv. På 1860-talet återställdes den i stort sett enligt originalet.
Trenderna kommer och går i teologin. Under det tidiga 1800-talet görs “storstädningen” och kyrkorummet rensas ut för att göra det ljust och luftigt och skatter säljs på auktion. Jacob Lindblom, biskop i Linköping och så småningom ärkebiskop, ville i uppenbarelseteologins namn sätta predikan och psalmerna i centrum, inte (av)bilderna. Ett kulturmord, konstaterade också samtidens kritiker. Senare under 1800-talet kom man av romantiken influerade att vilja återvända till medeltiden när domkyrkan restaurerades i nygotisk stil.
Linköpings domkyrka är en gotisk katedral som tornar upp över Östgötaslätten.
Man kan konstatera att vi aldrig lär oss vårda och förvalta tidigare generationers verk, utan ständigt drabbas av övermodet att tro oss veta mer och bättre. Förändring är oundvikligt, förstörelse är det inte.
I slutordet vill domkyrkokaplan Christer Staaf gärna återknyta domkyrkan till medeltidens katedral, en gränslös plats där tröskeln från döden till det eviga livet kan överskridas i Kristus uppståndelse.