Sympatiskt om livet på ålderns höst

Essäer

Sven-Eric Liedman

I november

Albert Bonniers förlag

"I november" är lika skiftande som månaden själv kan vara, åtminstone i Norrland. Ett tilltagande och oundvikligt mörker som plötsligt lyses upp med insiktsfulla snöfall och starkt ljus. Idéhistorikern ser tillbaka på ett liv som har varit rikt och långt – och den intellektuella gärningen har varit betydande.

Även om kroppen kräver lite stöd så är sinnet ungt hos 83-åringen. Boken är underbart fri från självömkan och sentimentalitet, när livet har varit upplyst försvinner terapeuten och minnena får privilegiet att föra sitt samtal om den dialogiska färden genom moderniteten, lärdomen och samhällspraktiken.

Vad är då bäst i denna förnöjda ålderdomsskildring? Faktiskt de mörka sidorna, episoderna när det rationella förnuftet gör halt. Så sker vid den övertroende mormodern, vid faderns stumhet i sin prästerliga begränsning och vid synen av den trafikdödade flickan vid vägkanten. Sven-Eric Liedman känns mest angelägen när han ställs inför oförnuftets mur, det uppbyggliga däremot blir lite gråpräktigt. Att han uttalar sig mot tidens förmörkande dumhet är förväntat, men han blir mänskligt rörande när förnuftet går bet.

Essän är underställd associationernas dans. Sven-Eric Liedman trår en regelbunden dans med fasta turer, årtionden av akademisk disciplinering styr stegen. En del redovisning kunde ha strukits, andra spår kunde ha dragits längre – och farligare. Men helheten är en sympatisk skildring av åldrandets olika repliker.