Edgar Corvera är aktuell med debutromanen "Vi".
På ett subtilt sätt berör Corvera hur uppbrott och migration kan bli till ångest och sorg som fastnar i människors kroppar och försvårar sunda relationer. För berättarjaget Orlando som är i 30-årsåldern är det radhusmänniskornas, diktaturens och främlingskapets världar som tar sig i uttryck genom ständiga känslor av självförakt, övergivenhet, oro och otillräcklighet.
Orlando kom till Norrköping som tvååring från Minsk i mitten på 80-talet tillsammans med sin salvadorianske pappa Alberto och sin belarusiska mamma Vera. Som vuxen bär det av till Stockholm. I ett fåordigt och kort förhållande med Sandra – varken hon eller han är nöjd med hans tystnad - blir Orlando pappa, det är inte planerat, de bodde inte ihop än och kände egentligen inte varandra så bra. Det skaver. De separerar och har sonen Osip varannan vecka.
Allt Orlando längtar efter är att skriva vidare på sin roman men livet som pappa gör anspråk på en annan slags närvaro; tidiga lämningar och sena hämtningar på förskola, pendlarliv med tunnelbana och anslutande bussar, stressen att handla och laga mat och avslutningsvis nattningarna med småprat och sagor. Det är ansträngande att ha en skötsam fasad. Rädslan att förlora det outhärdliga jobbet på en gruppbostad ligger som en kvävande filt över tillvaron.
Romanen är skriven som flera parallella nedslag, korta intensiva minnesögonblick, lite som att bläddra i ett fotoalbum från förr. Fåordigt men språkligt stringent målar Corvera fram en ung man som befinner sig i ett skört sökande efter position och konturer: Vem håller jag på att bli? Vem kan jag vara? Det blir en förhandling med känslor av förlust som verkar sträcka sig längre tillbaka än Orlando kanske förstår just nu.
Både verklighetens Edgar och fiktionens Orlando växer upp med en pappa som i 25-årsåldern kom som utlandsstudent till Minsk från El Salvador, han skulle bli ingenjör. Han blir kär i den några år yngre universitetsstudenten Vera, Orlandos mamma. Viktiga familjefotografier blir till nycklar i Orlandos sökande efter sin släkthistoria. Som det foto där Vera står med sin mörklockige Alberto på bröllopsdagen. Babusjka och Dedusjka står på varsin sida om brudparet. ”Om man håller för mamma och pappa skulle man kunna tro att hon är på begravning”, tänker Orlando om sin mormor. Babusjka tyckte inte om att dottern blev tillsammans med en ”svartskalle”.
Kan det vara så att en del av Orlandos upplevelser av underlägsenhet inte började med honom och flytten till Sverige? Kanske fanns de redan när pappa Alberto kom till Minsk och lagrade erfarenheten av att betraktas som ”svartskalle”? Eller när fattige farfar Ignacio i El Salvador registrerade sin sons födelse och kände den rikes förminskande blick?
Både när Orlando som vuxen återvänder till Minsk för att hälsa på släkten i ett nutida osäkert Belarus och när föräldrarnas resa skildras i en parallell novell med namnet ”Björkar och mangoträd” får läsaren hänga med när platser och tidslinjer växlar. Barndom och vuxenliv varvas med Sverige och Belarus. Dock är kopplingen till El Salvador talande tyst. Det är Babusjka som får gestalta den moderliga kraften och vara den trygghet som gav Orlando en känsla av ett ”vi”.
Edgar Corveras ”Vi” har släktdrag med samtida Baghlanians ”Prologer” och Hashemzadeh Bondes ”Naturliga beteenden” där en ung vuxen på väg att bli förälder brottas med sitt ursprung. Fram väller ett behov att formulera exilens grammatik. Var hör jag egentligen hemma? Vad går förlorat när jag inte kan föra vidare mina föräldrars känslospråk?
”Jag skämdes för att min ryska var som en treårings” tänker Orlando vid ett tillfälle. Han reflekterar också över att Osip inte kan ett enda ord ryska: ”Jag har inget språk att ge honom. Jag har ingen sommarstuga.” Någon gång på mellanstadiet slutade Orlandos mamma att prata ryska med barnen. ”För varje år föll några ord bort, som när en björk tappar sina löv…”
Edgar Corvera har på ett berörande sätt formulerat en ung vuxens inre processer och levandegjort hur exilkänslor kan gå i arv flera generationer framåt. Exilens inneboende smärtpunkt är ett ofrånkomligt samspel mellan frihet och främlingskap, där det senare inte får ha slutordet. Ett samhällsviktigt författarskap är påbörjat, jag ser fram emot fortsättningen.