1. Lars Kleens konstruktion "Vägg" (1986-1989). 2. Giovanni Battista Piranesis etsning "Ruin efter två matsalar i Nero gyllene hus" (1751-1756).
”Piranesis mörka hjärna…” skaldade den franske författaren Victor Hugo i en dikt. Belgiskan Marguerite Yourcenar fångade upp strofen i sin essä med just den titeln. I Piranesis detaljrika etsningar från 1740-talets Rom såg hon flera rörelser. Likt äldre barockmålares idealistiska och fantasifulla framställningar av antikens arkitektoniska lämningar ville Piranesi väcka förundran inför deras närmast gudomliga skönhet, men han gjorde det genom att i den nya nyklassicistiska andan avbilda dem detaljrikt och realistiskt. Piranesi förflyttar inte ruinerna bakåt till en föreställd romantiserad bild av antiken, utan låter deras väldighet framhävas av hans samtids litenhet och ynkedom.
Vi ser turister och krämare, tiggare och krymplingar, vallpojkar med getter mitt inne i stadsbebyggelsen och hur människorna närmast skändar den romerska arkitekturens skönhet genom att bygga hus mitt bland ruinerna, till synes helt oberörda och okunniga om den ovärderliga rikedom som omger dem. Det finns en vemodig vördnad och skönhet i de söndervittrande templen och palatsen från en svunnen civilisation, i dag är en tredjedel av de byggnader Piranesi avbildade borta, de har jämnats med marken eller byggts sönder till oigenkännlighet.
Piranesi bilder av rsesterna från romartiden leder i sina stämningar mot hans mest märkvärdiga verk ”Fängelsesviten” (1750), en samling fantasier ur hans ”mörka hjärna” av kusliga gigantiska labyrintiska städer befolkade av dunkla skuggvarelser och jättliknande väsen och belamrade med egendomliga väldiga maskiner och tortyrredskap med oklara funktioner och syften.
Två framtidsvisioner av moderniteten. Giovanni Battista Piranesis fängelse är en obegriplig labyrint, Jeremy Benthams panoptikon är ett ordnat övervarkningssamhälle.
Dessa har ständigt tolkats och inspirerat sedan dess. Tidens gotiska författare som Horace Walpole, William Beckford och Ann Radcliffe influerades till sina labyrintiska skräckslott fyllda av lönndörrar, irrgångar, fällor och levande målningar, bilder för en existentiell tomhet och vilsenhet i en avförtrollad värld. Andra har sett ett förebådande av surrealismen i Piranseis mardrömmar och en närmast profetisk uttolkning av vad den begynnande industrialismen skulle bära hän, hans fängelser blir visioner av den kommande modernitetens mörkaste sidor i koncentrationslägren och människans främlingskap i dess väldiga oöverblickbara metropoler, digitala nätverk och totalitära byråkratier. Piranesis fängelse är någonting annat än den brittiske upplsyningsfilosofen Jeremy Benthams panoptikon, en skiss för ett fängelse som är sinnebilden för det moderna kontrollsamhället där vi ständigt är övervakade. I Piranesis bilder ser vi tvärtom moderniteten som en irrande expansion av teknologi, oförmögen att förstå eller överblicka följderna av eller ens nyttan av dess egen ackumulation.
Lars Kleens konstruktioner "Flod" (2021-2023) och "Vägg"(1986-1989) visas nu på Norrköpings konstmuseum.
Det är just i Piranesis fängelser som Lars Kleen ser släktskapet med sina egna “konstruktioner”, flera meter långa och höga och ton tunga mellanting mellan skulpturer och maskiner, på en gång organiska och mekaniska och utan synbara syften med deras funktioner. Det är konstruktionen “Flod”, ett verk av stål, betong och grannträd, som är utgångpunkten för den stora utställning som vuxit fram på Norrköpings konstmuseum. Utifrån den har en rad element tillkommit, Kleen visar oss både modeller och fullskaliga konstruktioner, även om de allra största inte är på plats. I Nacka utanför Stockholm har han sin 113 kvadratmeter stora verkstad med nio meter i takhöjd där han i 50 år konstruerat och byggt om. Glas, marmor, trä och metall samlas i verk som är i dialog med samtidens katastrofer, från Vietnamkriget till kriget på Balkan. Det återkommande mönstret är “destruktion och konstruktion”, vi ser nerbrända hus sida vid sida om byggnadsställningar. Denna rörelse är också vad vi skönjer i de av Piranesis bilder från Rom som finns i konstmuseets egna samlingar. Dialogen dem mellan fulländas av Gunnar Smolianskys fotografier av Kleens konstruktioner, bilder som är konstverk i sin egen rätt, precis som Piranesi förevigade de antika lämningarna i Rom för eftervärlden.
Två mörka hjärnor. Porträtt av Giovanni Battista Piranesi från 1750.
Från Piranesi till Kleen, ur mörkret inuti två hjärnor, sett profetiskt från förflutna och tillbakablickande från framtiden, ringas det moderna samhället in i all dess förstörelse och nydanande.