”En gemensam galning” med Emil Jensen
5/4 Konsert & Kongress, Linköping
Betyg: 3
Namnet ”En gemensam galning” syftar till och leker med det vanligare begreppet ”en ensam galning”. Emil Jensen vill inte att någon ska behöva vara ensam i sin galenskap eller galen i sin ensamhet. Han är poet och artist, men efter första låten tar han fram en overheadtavla och presenterar kvällen i punkter som en äkta lärare. Publiken är genast med på noterna och skrattar åt hur tråkigt vi ska ha det, men tråkig är väl bland de sista egenskaperna man kan kalla Emil Jensen.
Med kärleken för människan ständigt närvarande problematiserar han klimathotet, valen vi gör varje dag i våra liv och hur svårt det kan vara att verkligen inkludera alla (och att vara just människa). ”Han förstår alla”, som någon i publiken under pausen uttrycker Jensens politiska resonemang. Och ja, estradpoesin i mellansnacken är allt som oftast riktigt tänkvärd och stark, men tendenser finns ändå till klichéer och att smeka lyssnaren medhårs all mörk humor till trots.
Föreställningens akilleshäl är att försöka inkludera just allt. Sångnumren har oftast koppling till snacket, men den två och en halvtimmes långa föreställningen hade kunnat tajtas till i budskap och röd tråd. Jensen hade behövt döda några älsklingar och inte bara sin egen dödsångest. Ljudkvaliteten är dock imponerande och framhäver just det som behöver framhävas. Särskilt Hanna Ekströms stämmor samspelar också fint med hans egen röst, men överlag är Jensen intressantare som filosof än musiker.