Lars Winnerbäck sade till slut ja till journalisten Fredrik Emdéns förslag och lät honom hänga med på hela höstturnén.
Ny bok
Fredrik Emdén: "Alltid nästan där – Genom Sverige med Lars Winnerbäck"
Mondial
"Det här är det roligaste jag vet", säger Lars Winnerbäck. Han och bandet har just gått av scenen efter ännu en konsert. Inte en av de största, inte med någon spektakulär gästartist. Bara en ordinär novemberlördag i Kristianstad, inför en publik på tretusen personer – vilket är relativt lite.
"Vi har dem i vår hand. I storstäderna är man så rädd att något ska gå fel, här spelar det ingen roll... Och så är det så bra sammanhållning i bandet. Vi har det bra tillsammans när vi är i spenaten", fortsätter han.
Det är en ganska typisk scen i boken "Alltid nästan där". Journalisten Fredrik Emdén från Visby följde med Winnerbäck under hela turnén i höstas och tecknar ett tämligen lyckligt porträtt av en av Sveriges största rockstjärnor.
"Hela turnén?", frågar den norska skådespelaren Agnes Kittelsen, som är gift med Lars Winnerbäck, i ett av de första kapitlen: "Men det händer ju ingenting?"
På ett sätt har hon rätt. Det här är inte Mötley Crüe. Inga tv-apparater slängs ut genom hotellfönster. Inga groupies förekommer. Och inga droger – om man inte räknar betapred som räddar rösten på en förkyld sångare.
Winnerbäcks turné bjuder inte på mycket yttre dramatik, men Winnerbäck bjuder på sig själv. I turnébussar och replokaler lär vi bit för bit känna den annars så hemlighetsfulle artisten. Han vill inte guida Emdén genom Linköping men till slut gör han det ändå.
Det har funnits svårare dagar i Vidingsjösonens liv, när han helst gömde sig i en luvtröja. Turnéledaren Krille, som han arbetat med i många år, fick honom att börja löpträna. Han började spela pingis. Han mötte Agnes.
Sådant berättas om i boken och om skrivkrampen som inträder när nya låtar ska skrivas. Men också om samarbetet med musikerna, glädjen, internskämten, vinglaset som alltid väntar före extranumren.
Hela bandet och författaren som skildrar deras resa: Calle Ekerstam, Mikaela Hansson, Sandra Widman, Lars Winnerbäck, Jerker Odelholm, Staffan Johansson, Jonna Löfgren och Fredrik Emdén. Bilderna i boken har tagits av förre Kent-basisten Martin Sköld.
Fredrik Emdén skildrar allt med lätt hand, utan att ställa sig själv i vägen. Martin Sköld från Kent har tagit de fina svartvita bilderna. Och fler kända gästartister dyker upp längs vägen. Så här låter det efter att Winnerbäck spelat i Scandinavium i Göteborg med förkylning:
"Hade någon mot förmodan noterat det, så hade det sannolikt glömts bort då Håkan Hellström klev in på scenen under extranumret, och taket på rikets fjärde största inomhusarena höll på att blåsa bort."
Jag har själv träffat Winnerbäck några gånger, i samband med att han delar ut sitt Nyponpris. Min upplevelse är att han är en man med stark integritet, och många kloka tankar – och en särskild förmåga att uttrycka dem. Det hörs i hans sånger, förstås, men syntes också i den debattartikel han skrev i Corren i höstas, till försvar för den offentligt finansierade kulturen.
När Lars Winnerbäck spelade i Linköping i höstas hade han ingen lust att guida Fredrik Emdén i staden. Några veckor senare, i samband med Anders "Ankan" Johanssons turnéavslutning, blir det ändå en tur till Vidingsjö och andra platser som färgade Winnerbäcks uppväxt.
På varje stopp under turnén återkommer Winnerbäck till synpunkterna från artikeln i sina mellansnack; om hur tacksam han är för alla små scener han spelat på runt om i landet och alla eldsjälar som håller kulturen levande – "utan dem skulle jag aldrig ha nått hit".
Nu spelar han på landets största scener tillsammans med fint gäng musiker och vänner. Att få hänga med dem genom den här boken är en rolig resa. Och när det är slut drabbas även läsaren av "efter turnén-blues": det är deppigt att det är slut. Jag hade gärna följt dem på några konserter till.