Poesi
Ocean Vuong
Tiden är en mor
Övers. Andreas Lundberg
Natur & Kultur
Ocean Vuongs poesi karaktäriseras av en bildtung och fartfylld surrealism. Man skulle kunna likna den vid en vitlökspress eftersom varje bild pressas till dess att den är någonting annat. Hör bara på det här stycket: "bakom/ din iris: en ytterst liten spegel /Jag stirrar/ in i dess silverstavelse/ där en fisk med mitt ansikte/ spritter en gång/ & är borta". Orden trillar fram i en sådan hastighet att inte ens dikten själv kan hålla tillbaka ett förvånat utrop: "När jag slängde mig in i gravitationen och fick det att funka. Ha."
Vuong är en av sin generations mest hyllade poeter och han skriver med självförtroende. Han läser sina böcker "i ljusskenet från kravaller" och tilltalar läsaren, vilket väl bara en poet som är säker på att bli läst gör? Bokens huvudtema är moderns död och dikternas form varierar. I en dikt räknar Vuong upp sin mammas många köp på Amazon. En annan är uppenbart inspirerad av det oförglömliga stycket i Kurt Vonneguts antikrigsroman "Slakthus 5", där kriget går baklänges till dess att kulorna och bomberna har återställts till råmaterial och grävs ned i berget och aldrig kan skada någon igen. Hos Vuong faller böcker sönder till träd, sommar går mot vår och ruiner reser sig för rivningskulan.
Jag kan som läsare stundtals känna mig bortputtad av dikterna när de med styrka kastar bilder omkring sig, då liknar de mest en människa i sorg som inte vill bli tröstad. Och det är ingen liten bedrift.