Mästaren Björn Borg spelar 1979.
Böcker
Nathalie Sarraute
“Innan bilden bleknat”
Översättning: Carl Gustaf Bjurström
Lind & Co
“Han tänker inte på att göra en vacker gest på tennisplanen. Han slår bara till bollen. Det är vi som upplever skönhet, inte han. Det är för mig en exakt bild av det skapande arbetet.”’
Fransyskan Nathalie Sarraute jämförde sitt skrivande med svensken Björn Borgs tennisspelande i en intervju i Dagens Nyheter 1983. Det var i samband med att hennes mest älskade roman “Innan bilden bleknat” hade publicerats och den då 83-åriga författarinnan, trots ett långt skrivande liv, först blivit ett namn på allas läppar. Snart skulle Sarrautes barndomsskildring sättas upp som pjäs på Broadway med ingen mindre än Glenn Close i huvudrollen.
Sarraute föddes som Natalja Tcherniak i Ivanovo i Ryssland år 1900. Hon var dotter till författaren Paulie Chatounovskij Tcherniak och kemisten Ilya Tcherniak. Det var ett förmöget judiskt hem, fadern drev en färgfabrik, men föräldrarna skilde sig redan när hon bara var två år gammal. Hennes far emigrerade till Frankrike och under sin uppväxt pendlade den lilla mellan Paris och Sankt Petersburg innan hon slutligen från nio års ålder permanent bodde med faderns nya familj.
Genom en inre monolog och korta minnesbilder, som om hon bläddrar och sorterar fotografier, gestaltar Sarrautes sin fragmenterade barndom i “Innan bilden bleknat”. Det är sekvenser präglade av starka känslor, som lycka, smärta och övergivenhet, precis sådant som minnesforskarna hävdar etsar sig fast i vårt medvetande och formar oss.
Själv är hon både Natalja och Nathalie, hon går i fransk skola, men talar ryska hemma. Språken är olika, hon ska lära sig både latinskt och kyrilliskt alfabet och kan hon verkligen uttrycka samma saker på både franska och ryska?
Som assimilerad judinna konfronteras hon inte med ren antisemitism, i Frankrike betraktas alla barnen som jämlika fransmän i skolan, i Ryssland är det inte lika självklart. Hennes far tycker inte att man ska skylta med sin judiskhet, men är samtidigt inte rädd för att stå upp för den och visa vem han är. Det förklarar den där känslan av hemlöshet som växer fram i henne, det är inte bara hennes flyktiga situation utan många tidigare generationers samlade erfarenhet. Även om inte föräldrarna är religiösa förs hon som barn mellan olika kyrkor, i Paris gör man korstecknet från ett håll framför altaret och i Sankt Petersburg från ett annat, men det är samma Kristus man vänder sig till. Den “egna” religionen och traditionen är sedan länge övergiven, återigen denna rotlöshet.
Montmartre i Paris 1897 enligt den dansk-franske imperssionisten Camille Pissaro.
Sarraute gestaltar med smärtsam psykologisk precision hur hennes relationer till familjemedlemmarna förändras genom åren. Hon glider allt längre ifrån sin bittra mor, men finner en ny “mamma” i faderns hustru Vera, trots att de först är så avvaktande till varandra. Samtidigt växer den först så avlägsne och konturlöse fadern fram och blir en allt viktigare och tryggare gestalt i hennes liv. I Sarrautes minnen och i den lilla flickans ögon skildras också två betydande europeiska städer och kulturer, som kommer att spela helt olika roller under århundradet hon lever i. Hennes splittrade livsvärld klyvs liksom Europa slutligen itu när världskriget bryter ut 1914. Samtidigt känner sig hon sig redo att stå på egna ben och möta livet som en vuxen kvinna.
Vy i Sankt Petersburg 1905 av den ryske impressionisten Nikolaj Dubovskij.
Sarraute skaffade sig en första klassens utbildning, hon studerade engelska vid elituniversitetet Sorbonne hemma i Paris, historia i Oxford och sociologi i Berlin, innan hon slutligen återvände till Frankrike och läste till jurist. Hon gifte sig med sin kollega Raymond Sarraute och tillsammans drev de en advokatfirma.
I “Innan bilden bleknat” berättar Sauttre om hur hon som liten flicka älskade Charles Dickens (också advokat!) barndomsskildring “David Copperfield” (1850) och identifierade sig med dess huvudperson. Passionen för litteraturen fortsatte och när hon i 20-årsåldern plöjde Marcel Proust “På spaning efter den tid som flytt” (1913–1927) och James Joyces “Odysseus” (1922) väcktes hennes egen lust att skriva. Det gjorde hon närmast som en levande fransk schablon på caféer, där fann Sarraute mer ro än hemma bland klienterna, maken och de tre döttrarna.
Cafe de Flore i Paris 1949. Nathalie Sarraute skrev sina romaner på caféer.
Hon debuterade med “Tropismer” (1939), en annorlunda roman uppbyggd kring i 24 små prosastycken med scener som Sarraute skildrar i minsta detalj. Hennes idé om litteraturen kom hon så småningom att utveckla i essäer. Sarraute menade att den psykologiska tradition som Fjodor Dostojevskij inlett under 1800-talet med att utforska människans inre värld hade kommit till vägs ände med just Proust och Joyce. Allt som sedan blev kvar av att gestalta för författare var tarvliga mänskliga psyken av freudianskt snitt med olika våldsamma och sexuella impulser. I stället pekade hon på att Franz Kafka visat vägen för litteraturen i sitt sätt att gestalta den enskilda människans existentiella situation i en absurd tillvaro, i en motsägelsefull värld där våra liv tycks meningslösa. Det var just det Sarraute i “Tropismer” och senare verk tog sig an, att liksom biologins begrepp “tropism”, hur en organisms svarar och utvecklas utifrån den omgivningens retningar, skildra hur människan faktiskt lever och anpassar sig i den här världen. Något som hon i en betydligt mindre experimentell, men högst personlig form, också gestaltar i “Innan bilden bleknat”.
Nathalie Sarraute 1964.
Eftersom Sarraute var judinna belades hon med yrkesförbud som advokat av Vichyregimen under ockupationen, men det gav henne också mer tid att skriva och hon kom att bli en av de ledande författarna av det som kallades “Den nya romanen”. Sarraute betraktas numera som en av de främsta förnyarna av romankonsten under 1900-talet. Andra franska författare, som Jean Genet, Jean-Paul Sartre och Marguerite Duras, kom att omgående att utnämna henne till ett litterärt geni.
De romaner Sarraute skrev hade starka beröringspunkter med litteraturvetaren Roland Barthes idéer, han som utropade “författarens död” 1967. Det var inte författarens idéer och fantasier som längre var relevanta utan både prosa och poesi skulle framför allt utforska relationen mellan språket och världen och för Sarraute innebar det också att gränsen mellan dikt och roman upplöses. Genom att konstant skifta perspektiv gör hon det ovisst för oss läsare vem som egentligen är berättare av det vi läser. Samtidigt påminner det om hur motsägelsefullt våra egna livserfarenheter ofta är, hur tillvaron aldrig riktigt “går ihop” för oss. Själv dödförklarade hon den litterära karaktären, Sarraute ville i stället gestalta den mänskliga psykologins fenomen som sådant, litteraturen skulle avtäcka den faktiska verkligheten, hur människors liv verkligen ter sig i den här tillvaron. Medvetet gav hon inte heller läsaren några referenspunkter att utgå i från i mötet med hennes text, det måste vara och en, som ett existentiellt val, bestämma själv och framhärda i sin tolkning. Sartre beskrev med beundran Sarrautes romankonst som just författandet av “antiromaner”.
Jean-Paul Sartre 1948.
Det finns en stark koppling till efterkrigstidens franska filmkonst, den så kallade “Nya vågen”. På samma vis som Sarraute skrev filmade regissörer, som Jean-Luc Godard eller Francois Truffaut, existentiella teman i långa flytande och improviserade tagningar ute i verkligheten med lätta kameror, ljus- och ljudstativ. Studions fantasivärld ratades likt Sarraute lämnade den traditionella berättelsen bakom sig. Inte minst stod Agnès Varda för denna estetik i sitt sätt att luckra upp gränsen mellan dokumentär och fiktion och mycket riktigt dedikerade hon sin prisade film “Vagabond” (1985) till ledstjärnan Sarraute.
Som jurist och intellektuell stred Sarraute för kvinnors rättigheter i Frankrike, men höll sin litteratur långt ifrån feminismen. När hon konfronterades med forskning och påståenden om att hon gestaltat kvinnors situation slog Sarraute det ilsket ifrån sig, “det är det sista jag har i åtanke när jag skriver!”. För henne var det ofrånkomligt att konsten är androgynt, hon såg ingen skillnad på kvinnors och mäns skapande, den konstnärliga processen höjer sig över sådant, åtminstone om det var “riktigt” litteratur och konst och inte politiska och moraliska pamfletter. Sarraute föredrog därför att ge sina karaktärer pronomenet “han” i stället för “hon”, därför att det senare alltid reducerade dem till “bara en kvinna”.
I “Innan bilden bleknat” är det ingen tvekan om att det flickan Sarrautes själsliv och upplevelser vi följer, men det är lika viktigt för henne att göra alla andra personer i den rättvisa. Ingen är ond eller god, hjälte eller skurk, utan agerar bara utifrån sina horisonter, vilsna och fylld av hemlängtan i samma värld. Starkt influerad av Proust, som utforskar minnets natur och sina egna minnen av sekelskiftets Paris och Normandie, vill hon inte förvanska utan vara fullständigt sann mot sig själv och läsaren, samtidigt som osäkerheten alltid finns kring vilka upplevelser språket kan återge och i vilken mån berättelsen gör våld på verkligheten. Precis som titeln antyder var det bråttom för Sarraute att skriva “Innan bilden bleknat”, att fortfarande ha klara minnen av barndomen att gestalta.
Denna klarsyn, befriad från ideologins och identitetsfixeringens reducerande blick, är en litterär gåva som Sarraute efterlämnat till oss, ett mer tolerant och förstående sätt att betrakta andra och sig själv.