Ett föredömligt monumentalverk i lokalhistoria

Böcker

Hans Egeskog och Per-Anders Lundh

“Blåvik –  Vem bodde var 1500- och 1950-talet” 

Atremi 

De bästa berättelserna är ofta de lokala historierna, små fragment av den vida verkligheten som ändå kastar ljus över hur alla människoöden flätas samman genom tiden. När svenskar börjar rota i sin egen släkthistoria så finner de ofta sitt ursprung i något “obetydlig byhåla” någonstans som ändå inte ligger fjärran från där de själva bosatt sig. Hans Egeskog, mångårig journalist, och Per-Anders Lundh, sociolog och lokalhistoriker, har skrivit en sådan berättelse i monumental form med nya “Blåvik – Vem bodde var från 1500-talet till 1950-talet”.

För den som inte kan sitt Boxholm är Blåvik beläget vid stranden av Sommen väster om Kopparhult och norr om Hårdaholmen. Utöver sommarstugegästerna är det i dag drygt hundra bofasta där, som störst var bygden i mitten av 1800-talet med över 500 invånare då den blev en egen socken. Men Blåvik var förstås bebott långt tidigare än så, namnet Blawijk dyker upp redan i en handling från 1307 och avser då gården med samma namn, belägen vid viken med det mörkblå vattnet. 

1. Karta över Blåvik med samtliga gårdar utmärkta. Akvarell av Anne Mjärdner. 2. Skidskoåkning på Arrebosjön. På sparken Olof Somnäs (Gustavsson). Till höger bakre raden Vera Gustavsson och längst till höger främre raden Maj Gustavsson. Foto ur Margareta Sigbladhs samling.

Det fanns 17 större gårdar i trakten, men sammanlagt 137 boplatser med alla torp och backstugor. Hans Egeskog och Per-Anders Lundh bygger sin historieskildring på de flera hundratals människor som levde där under en 400-årsperiod. Genom att plöja husförhörslängder, församlingsböcker, mantalslängder, domböcker, kyrkböcker och Generalmönsterrullor har de kunnat beskriva ödet för enskilda människor med olika social ställning och förutsättningar. Bönder, soldater, drängar, pigor, hantverkare, torpare, backstugusittare och undantagsfolk (försörjda av samhället). En mosaik av berättelser som utgör en episk spegel av Sveriges förändring och utveckling. 

Skördetid i Helgebo i Blåvik i början av 1900-talet. Foto ur Gustav Hörlings samlingar.

Prästerna höll inte bara koll på vilka som föddes, vigdes och dog, de förde också tämligen moralistiska räkenskaper över sina församlingsbors leverne och skrev en slags slutomdömen om dem när de gick bort. Vi kan här läsa hur människor beskrivs som “lösdrivare”, “tjuvar” men också som strävsamma, skötsamma och goda kyrkobesökare. Det finns även många ord av omsorg och mer ingående beskrivningar av dem som är “idioter”, “ofärdiga av benbrott”, “lam till händer och fötter”, “klen till sinnet”, “döfstum” eller “har svårt att tala”, ja, rena BVC- eller läkaranteckningar. De som på 1800-talet sökte sin lycka på andra sidan Atlanten avfärdades med “rymt till Amerika”. 

Skogsarbete vid Hårdaholmen. Foto ur Anna Christina Folkes samlingar.

I dag är det allehanda myndighetsuppgifter, journalanteckningar, skol- och mönstringsbetyg, straff- och misstankeregister, banktransaktioner och köpehandlingar, bilder, filmer och ord i sociala medier, spår i diverse skilda appar och nättjänster och i bästa fall dagböcker som berättar om vilka vi var. Prästernas omdömen kan förstås i vår tid uppfattas som tämligen hårda och var väl det också, de kan läsas som en del av en lång historia av social kontroll, men också i dag finns en spänning mellan den enskildes relativa frihet och samhällets relativa tvång. Framför allt är det fascinerande att vi lever i ett (än så) länge välordnat land, alla de anteckningar som finns om människor gör också att de inte bara försvinner ur historien, de är förevigade och tillerkänns på så vis ett omistligt värde i sig själva. 

Det är också en språkhistorisk kartläggning, svenska skrivregler stabiliseras först för drygt hundra år sedan så innan dess stavades både platser och enskilda personers namn på de mest skilda vis. En och samma individ kan benämnas som Pär, Pehr, Petter, Peter eller Per i ett och samma dokument! När det gäller de sjukdomar som i de flesta fall blev människors död förändras också beteckningar över tid, livet slutar i “håll och styng”, “hetsig feber”, “vattensot” och “bröstsjuka” eller mer målande orsaksbeskrivningar som “förfrusit i Sommen”. 

1. Lantmättaren Erik Pehr Zetterstedts kartaöver rågången mellan Blåvik och Kopparhult från 1808. 2. Interiör från herrgården Liljeholmen i Blåvik. Foto av författarna.

“Blåvik” är en omfattande historia på långt över 700 sidor med både människo- och platsskildringar. Den innehåller mängder av historiskt och samtida bildmaterial, släktträd och kartor från skilda tider samt ett appendix med anteckningssidor för den som själv släktforskar. Ett föredömligt verk som borde inspirera till många fler av samma slag.