Aron Flams historieskrivning granskas av historikern Mikael Nilsson i "Historiemissbrukarna".
Böcker
Mikael Nilsson
"Historiemissbrukarna"
Tiden
De senaste åren har diskussionen om Sveriges roll före och under andra världskriget åter tagit fart, ofta med det illa dolda motivet att misskreditera Socialdemokraterna. I boken "Historiemissbrukarna" slår Mikael Nilsson, docent i historia med just andra världskriget som specialområde, hål på de vanligaste missförstånden och lögnerna.
På senare tid har det dykt upp en rad aktörer som utger sig för att avslöja ”sanningen” om hur Sverige i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet agerade åren runt andra världskriget. Startskottet var filmen "Ett folk, ett parti" som lanserades av Sverigedemokraterna inför valet 2018. Trots att filmen blev sågad av en rad verksamma historiker, har den fått efterföljare. De mest kända exemplen är nog boken "Det här är en svensk tiger," skriven av den före detta ståuppkomikern Aron Flam samt webbplatsen "Sverige och sanningen", vars skribenter döljer sig bakom pseudonymer. Påståenden från dessa källor har fått stor spridning, och man behöver inte tillbringa speciellt mycket tid på sociala medier innan man stöter på utsagor om exempelvis ”svenska koncentrationsläger” eller regeringens (läs Socialdemokraternas) samarbete med Hitlertyskland.
Mikael Nilsson är docent i historia och gjorde sig känd för en bredare publik när han under flera månaders tid faktagranskade Aron Flams bok, både på Twitter och i en rad framträdanden i media. Faktagranskandet gav honom inspiration att skriva en mer brett upplagd bok om hur väl de vanligaste myterna om Sverige och andra världskriget står sig mot den seriösa forskningen. Boken finansierades genom crowdfunding och resultatet blev "Historiemissbrukarna: ett korrektur till lögnerna och villfarelserna om Sverige under andra världskriget", en riktig tegelsten på närmare 600 sidor.
Bild från 1945 på stulna guldringar från offren i nazisternas koncentrationsläger Buchenwald.
Boken är tematiskt upplagd; Nilsson ägnar vart och ett av de tolv kapitlen åt en specifik fråga, som exempelvis de tyska transittågen eller det så kallade ”naziguldet”. Genom att stödja sig på den gedigna forskning som gjorts, visar han att mycket av det som påstås antingen är missförstånd eller rena lögner. Den omfattande notapparaten och den gedigna källförteckningen slår också hål på den vanligaste myten: att Sveriges agerande under andra världskriget skulle ha tystats ned. Tvärtom är det någonting som det forskats mycket om, i princip ända sedan krigsslutet.
Nilsson riktar inte bara udden mot de rena desinformationsförsöken från senare år, utan visar även på misstag som letat sig in i såväl populärvetenskapliga framställningar som tidigare historieforskning. Han berör även den intressanta paradoxen att de påståenden som nu sprids från högerhåll till stor del har sitt ursprung i vänsterdebattörers försök – exempelvis Maria-Pia Boëthius bok "Heder och samvete" (1991) – att kritisera socialdemokratin genom att peka på dess agerande under krigsåren.
I "Heder och Samvete" (1991) granska Maria-Pia Boëthius den svenska socialdemokratins agerande under andra världskriget.
"Historiemissbrukarna" saknar inte problem. Att den kom till efter en faktagranskning av Aron Flams bok märks ibland alltför väl, och i vissa partier blir Nilssons bok närmast en polemik mot Flam. Tilltalet i övrigt är akademiskt snarare än populärvetenskapligt, vilket i sig gör att boken kan vara svårtillgänglig för en publik som inte är van vid att läsa akademisk litteratur – förmodligen de personer som skulle ha mest nytta av att läsa denna bok. Det största problemet är det ibland ofärdiga intrycket. Boken finansierades och skrevs på några månader, och en rad korrekturfel – bland annat påstås något ha hänt den 39:e mars – har letat sig in i boken. Det är visserligen rena slarvfel, men stör helheten och ger undertiteln ”ett korrektur till lögnerna och villfarelserna om Sverige under andra världskriget” en något ironisk klang eftersom en ordentlig korrekturläsning hade gjort att felen upptäckts. Jag hoppas att en sådan görs till eventuella framtida upplagor!
Trots dessa invändningar är "Historiemissbrukarna" en välbehövlig guide i den djungel av desinformation som råder om Sverige och andra världskriget. Även om Mikael Nilssons bok förmodligen kommer att läsas av få personer som sprider dessa lögner, är den ett utmärkt referensverk för att bemöta dem, inte minst genom Nilssons exemplariska redovisning av källor. Ett efterlängtat ljus i mörkret!