I "Quelqu'une: Berättelsen om Märta Lindqvists otroliga liv" porträtterar Ellinor Skagegård journalisten, översättaren och författaren Märta Lindqvist (1888–1939), anställd på Svenska Dagbladet från år 1916 och fram till sin död. Lindqvist kom från en bildad medelklassfamilj; modern Louise Lindqvist var folkskollärare och fadern Hugo sånglärare och körledare. För sina läsare blev Lindqvist främst känd under signaturen "Quelqu'une" (franskans femininform för "någon").
Förutom att Märta Lindqvist var en mångsidig reporter med såväl inrikes- som utrikesreportage i bagaget skrev hon även litteraturrecensioner och blev på 1920-talet en av Sveriges första filmkritiker. Under årens gång gick hon från att vara vänsterradikal till att bli en reporter i kristendomsfrågor. På Svenska Dagbladet fick hon med tiden stjärnstatus. Bland kollegorna på tidningen fanns även "Ven" (Ven Nyberg), "La Plume" (Ester Nilsson) samt superstjärnan Ester Blenda Nordström.
Om allt detta berättar Ellinor Skagegård i sin inlevelsefulla och stundvis intima skildring som också rymmer en bild av en epok och är ett kapitel i den svenska kvinnohistorien. Det bevarade arkivmaterialet efter Lindqvist är omfattande, men det är hennes nyss återfunna och hittills okända dagböcker som har inspirerat Skagegård till boken. Dessa ger en helt annan bild av Lindqvist än den offentliga: där träder en passionerad kvinna fram, som tvärtemot tidens kvinnosyn hävdade sin rätt till erotik på egna villkor, men som också grubblade över sin ensamhet och meningen med livet.
Ellinor Skagegård håller sig emellertid så nära breven och dagböckerna att hon enbart talar med Märta Lindqvist, i stället för att med en utomståendes blick försöka analysera materialet. Lindqvists privatliv överskuggar också det som hon skrev. Hennes översättningar och reportagesamlingar ("Människor" från 1938 finns tillgänglig på Litteraturbanken.se) lyser med sin frånvaro. Här hade fler möten med Lindqvists texter inte skadat. Hennes privatliv var månne otroligt, och hon var på många sätt banbrytande, men hennes karriärväg var ganska representativ för kvinnliga journalister under 1900-talets första decennier, en yrkesgrupp skildrad i Elin Wägners "Pennskaftet" (1910). Många började med en akademisk examen i språk eller litteratur, och fortsatte inte sällan via lärarinneyrket. Journalistyrket var på Lindqvists tid mansdominerat men där fanns flera kvinnliga stjärnor. De arbetade ofta parallellt som reportrar, litteraturkritiker, översättare och författare. Påfallande många var politiskt aktiva, och då främst inom rösträttsrörelsen, vilket Lindqvist aldrig var.
Liksom Ellinor Skagegårds bok om Fanny Mendelssohns liv är "Quelqu'une" skriven med lätt penna, men den äger en större tyngd än föregångaren eftersom den delvis bygger på tidigare okänt arkivmaterial. I bakgrunden skildrar Skagegård Stockholms förändrade stadsbild under 1900-talets första decennier, studentlivet i 1910-talets Uppsala, 1920-talets Hollywoodglamour, karriärstriderna på Svenska Dagbladet, kyrkan under ärkebiskoparna Nathan Söderblom och Erling Eidem, samt kyrkans respektive pressens hållning till Nazityskland. "Quelqu'une" är detaljrik, bildande och skriven med en sann passion för ämnet, vilket gör den till en biografi för en stor läsekrets.